Bok/film-jämförelser

[Linnea Sandquist]

I den här tråden tänker jag jämföra böcker och deras filmatiseringar, antingen i form av långfilmer eller TV-serier. För detta kommer jag att använda mig av recensioner som jag kommer att göra av böckerna i underavdelningen "Skönlitteratur" och recensioner av filmatiseringarna i underavdelningen "Film & Teater" på detta forum, så här:

1. Skriva bokrecensionen i "Skönlitteratur".
2. Skriva filmrecensionen i "Film & Teater".
3. Länka bokrecensionen och filmrecensionen i ett inlägg i den här tråden.
4. Skriva några kommentarer om det i samma inlägg.

Andra får gärna också använda den här tråden till att göra samma sak.

Rent allmänt brukar böcker vara bättre än sina filmatiseringar. Filmatiseringar, särskilt om boken filmatiseras med en enda långfilm och inte med en hel TV-serie, tenderar att lida av ett slags söndersammanfattningssyndrom, där man hoppar över delar av handlingen, blir otydlig med betydelsefulla detaljer och slår ihop olika figurer till en på sätt som kan bli mindre trovärdigt. Anmärkningsvärt nog är min erfarenhet ändå inte att de filmatiseringar som anstränger sig mest för att vara trogna mot böckerna de som blir bäst. Istället brukar det kunna vara en fördel att ändra en del för att utveckla vissa teman.

[Suzanne Apelqvist]

Det ska bli intressant att läsa!

Och nu satte du igång min tankeverksamhet Jag vet att jag har sett någon enstaka film/serie som jag har reagerat på, för att den har varit bättre än boken. Men jag kan inte komma på någon nu och kan inte släppa det.

[Linnea Sandquist]

Hypnotisören av Lars Kepler är en deckare som jag har läst relativt nyligen. Lars Kepler är en pseudonym. Boken är skriven år 2009. År 2012 kom filmatiseringen, en långfilm som har samma namn som boken och är regisserad av Lasse Hallström. Jag såg filmen innan jag läste boken.

Erik Bark, expert på akut chock och trauma (alltså blödningschock och allvarliga fysiska skador) och tidigare hypnosterapeut, väcks av en polisen Joona Linna som ber honom att komma och undersöka den allvarligt skadade 15-årige Josef Ek, som ligger på sjukhuset och som denne vill förhöra. Familjen Ek har blivit massakrerad: fadern, som är idrottstränare (enligt boken) eller gympalärare (enligt filmen), har huggits ihjäl på sin arbetsplats, medan modern och den 5-åriga yngsta dottern har huggits ihjäl hemma. Josef har flera knivhugg i kroppen; i filmen begränsar de sig mestadels till magen medan de i boken är fler och sitter på fler ställen. Joona tror att någon är ute efter att massakrera hela familjen, vilket i så fall innebär att den 23-åriga äldsta dottern Evelyn, som bor någon annanstans och som polisen inte har hittat, är i fara.

Boken: https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=96&t=71

Filmen: https://oa-forum.se/board/viewtopic.php ... p=133#p133

Utan att utfärda spoilervarning, skulle jag kunna berätta att boken innehåller mer våld än filmen. Historien har två berättartekniska huvudskurkar, en manlig och en kvinnlig. I boken agerar de oberoende av varandra, och i filmen är den kvinnliga skurken anstiftare för den manliga skurken och är helt klart den egentliga huvudskurken.

I boken styckar den manliga skurken den lilla flickan Ek och snittar magen på fru Ek, och Josef har fler skador i boken än i filmen. Sedan dödar den manliga skurken en kvinna och skadar tre män allvarligt och blir själv dödad när han försöker döda en till kvinna. Den kvinnliga skurken misshandlar ett barn i en lekpark, rövar bort en 2-årig pojke som hon torterar i tre år och sedan mördar, klipper näsan av en kvinnlig psykpatient och av en mycket ung ungdomsbrottsling, rövar bort en blödarsjuk 14-årig pojke som hon torterar på ett liknande sätt som den mördade pojken, mördar en av sina två manliga underhuggare och försöker tvinga en kvinna att klippa näsan av den blödarsjuke 14-årige pojken innan det är dags för rörig slutaction.

I filmen är mor och dotter Ek endast ihjälhuggna med några vanliga knivhugg, och därefter skadar den manlige skurken en kvinna allvarligt och försöker döda en man som han knappt alls lyckas skada. Själv blir han körd till sjukhuset med skador, och det sista han säger i filmen är att han älskar den kvinnliga skurken. Den kvinnliga skurken har suttit på rättspsyk för ett okänt brott, och rövar bort en ca 12-årig blödarsjuk pojke, uttalar några synnerligen inlevelsefulla repliker och sedan är det dags för rörig slutaction.

Rent allmänt är boken något av en orgie i allmänt konstiga och äckliga saker, medan filmen ter sig avsevärt verkligare.

Nu, kommentarer med spoilervarning. Den manlige skurken är alltså Josef, i boken en sexuellt brådmogen superskurk som verkar av egen kraft, och i filmen ett problembarn med något mindre superkrafter som låter sig manipuleras av sin biologiska mor Lydia, som lämnar honom i sticket sedan hon kommit på att hon kan leka mamma-barn med Benjamin istället.

I både boken och filmen finns den något orealistiska rymningen från sjukhuset med, men i filmen säckar Josef ihop efter ett tag och måste köras tillbaka till sjukhuset, medan han i boken måste dödas av sin syster Evelyn. Detta trots att han var svårare skadad i boken än i filmen.

I boken finns också den unge Wailord som utpressar tonåringar och yngre barn på pengar och andra resurser tills den kvinnliga storskurken Lydia klipper näsan av honom.

I filmen finns pedofilen Evert, som i boken motsvaras av tre olika personer som känt sig illa behandlade genom Eriks hypnos: Eva, Marek och Lydia. Eva är en galning och det är oklart exakt vad hon har för bakgrund. Marek har varit verksam som torterare i Bosnien. Lydia hade under hypnosintrigen torterat en bortrövad pojke i tre år och dödade honom för att slippa bli påkommen.

I filmen verkar Lydia ensam bortsett från Josef. I boken har hon inte Josef: Istället för att has av Lydia så har han Evelyn, som dock till slut dödar honom. Istället för Josef har Lydia två manliga tidigare medpatienter som underhuggare: Marek och Jussi. Jag kan föreställa mig att Marek kanske är fast i något slags beroendepräglad kärleksrelation till Lydia, men att Jussi ställer upp för henne på det sätt han gör är underligt. Han har en fungerande tillvaro med två hus och en sambo, men kastar bort den för att hjälpa Lydia att plåga en 14-årig pojke som varken gjort honom eller henne något ont. Varför? Gissningsvis för att Lars Kepler inte har tänkt efter ordentligt. Jussi är ju bara en galning.

Bokens budskap landar alltså på ett ungefär i att föräldrar bör hålla stenkoll på sina barn, för annars kan de antingen begå allvarliga brott eller själva bli utsatta för allvarliga brott av galna främlingar. Och dessa galna främlingar är en annan sorts människor än de vanliga människor som vanliga människor möter varje dag.

Och filmens budskap? Varför Josef låter sig manipuleras av Lydia framgår egentligen inte. Lika gärna som att det är en desperat reaktion på att bli misshandlad av adoptivföräldrarna, vilket aldrig nämns att han har blivit, kan det föreställa att blodsmystiken helt enkelt övertrumfar allt och att hela tragedin bottnar i att han och Lydia skildes från varandra. Detta är visserligen mindre trovärdigt. Josef har trots allt levt i adoptivfamiljen i tio år, och kärleken mellan honom och den biologiska modern borde från hans sida vara ett bleknande minne som inte är värt att döda tre personer och hugga sig själv i magen för. Emellertid är det trovärdigt att en filmskapare skulle försöka skildra någonting som jag inte tycker är trovärdigt.

För Lydia är dock inte bandet till Josef någonting som övertrumfar allt. Bara hon får en son att äga, så är hon någorlunda nöjd. Hon lämnar Josef i sticket och försöker ersätta honom med Benjamin. Emellertid är hon inte beredd att leva utan son, och inte att släppa Benjamin sedan hon övergivit Josef. Hon är mycket trovärdigt spelad. Uttrycket när hon hävdar att Benjamin är hennes son och att hon vet vad som är bäst för honom är så trovärdigt, att där ser jag för mig alla mödrar som någonsin har sagt sig veta bäst vad deras barn behöver. Hon känner sig verkligen som hans rättmätiga ägare och kan inte förstå att inte detta är en självklarhet för alla! Det är verkligen en fenomenal skildring av en moderlig attityd, som bara blir bättre av att man vet att hon är en jävla galning som inte alls vet och knappast heller bryr sig om vad som är bäst för Benjamin.

För det är just så, om inte ännu värre, som mödrar i t.ex. anhörigföreningar är! Även om det handlar om "mer hjälp" och inte om mindre, och även om de är biologiska mödrar.

Och Josef och Benjamin är hjälplösa inför henne. Josef är lojal in i det sista. Han älskar henne även om hon sviker honom. Benjamin älskar henne inte, men han är matt och svag och ligger tyst nedbäddad i något slags fäll när hans riktiga föräldrar och polisen hittar honom. Om man symboltolkar filmen Hypnotisören skulle Lydia och Simone kunna vara samma person, Den Stora Modern i en mörk och en någorlunda (men inte löjligt överdrivet) ljus tappning. Men det är nog inte meningen att man ska symboltolka den så.

Som nämndes i bokrecensionen blev jag besviken när jag läste boken, eftersom jag förväntade mig en mer utvecklad version av filmen. Jag väntade mig att barns utsatthet skulle vara ett huvudtema och att Josefs motiv skulle utvecklas, företrädesvis med inslag av att försöka komma ifrån någon form systematisk misshandel från endera eller båda adoptivföräldrarnas sida, och att myten om alla föräldrars välvilja skulle angripas med stor kraft. Men istället visade sig intrigen med Josef, liksom intrigen med Wailord, fokusera på barn och i synnerhet pojkar som en fara för andra, inte minst större barn. Och jag upplever inte bokens skildring Josefs farlighet mot vare sig Evelyn eller de många mord- och nästanmordoffren som fullt trovärdig.

[Linnea Sandquist]

Brevet till kungen är en fantasyhistoria som i första hand riktar sig till barn. Boken är från 1962 och är skriven av en nederländsk författarinna som heter Tonke Dragt. Filmatiseringen är en TV-serie på sex avsnitt från år 2020 som finns på Netflix. Boken och filmatiseringen är mycket olika. Bland annat innehåller filmatiseringen mycket mer magi. Jag såg TV-serien innan jag läste boken.

Pojken Tiuri, som i boken är 16 och i filmatiseringen 15 år, vakar i ett kapell med tillsammans med fyra andra ungdomar som ska dubbas till riddare, men en man vädjar desperat om hjälp, så Tiuri avbryter vakan för att överlämna ett brev till kungen av ett grannland. Brevet har betydelse för de politiska intrigerna i Tiuris hemland Dagonaut och de båda grannländerna Unauwen och Eviellan.

Boken: https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=96&t=73

TV-serien: https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=98&t=74

Jag har skrivit att jag tycker att boken är avsevärt bättre än filmatiseringen, vilket också är min samlade upplevelse, men det är ändå inte helt entydigt. Vissa saker i filmatiseringen är faktiskt bättre. Vad Eviellan är för ställe och hur prins Viridian bemäktigade sig det är mindre diffust, och hur Ristridin kom till insikt om att det inte var Tiuri utan de röda ryttarna som mördade riddar Edvinem är trovärdigare i filmatiseringen.

Filmatiseringen har dock även påtagliga brister: geografin har ändrats och gjorts mycket diffusare, man får inte någon klar bild av hur folk tar sig från A till B, Netflix har uppenbart tagit sig vatten över huvudet när det gäller att skildra mer omfattande politiska intriger, en tullstation har gjorts om till en lätt medeltidifierad lyxkryssare, och dessa saker i kombination med andra val som Netflix har gjort (att låta intrigen kretsa kring magi och en profetia, att göra en stor del av det redan unga persongalleriet ännu yngre, att med varierande grad av fingertoppskänsla skapa mer betydelsefulla roller åt kvinnliga figurer samt att återigen med varierande grad av fingertoppskänsla låta de tre länderna befolkas av tre raser istället för en) leder till att känslan av att det är något slags autentisk medeltidsvärld som skildras försvinner.

Medan boken är ett slags särskilt finstämd fantasy med rötter i historia och gamla riddarromaner, är filmatiseringen mer än något annat modern fantasy som bygger på en modern fantasytradition. Eftersom det finns mycket bra modern fantasy, innebär det att filmatiseringen hamnar i en rävsax av stenhård konkurrens mot såväl boken som hela den moderna fantasygenren. Karaktäristiskt är att det i boken upprepade gånger förekommer fulla riddarrustningar med visirhjälmar, vars nedfällda visir gör ryttaren omöjlig att känna igen, medan krigarna i filmatiseringen ser ut att vara hämtade ur Game of Thrones.

Det sämsta i filmatiseringen är helt klart att göra om en tullstation till en lätt medeltidifierad lyxkryssare. När jag kom till tullstationen i boken steg min aktning för boken och sjönk min aktning för filmatiseringen påtagligt.

Nedan texter med spoilervarning, där jag fördjupar analysen av olika teman.

Kvinnor och flickor

Trots risken för mindre känsla av trovärdig medeltid i en äventyrsfantasyhistoria, finns en uppenbar fördel med aktiva och betydelsefulla kvinnliga figurer: de innebär ett breddande av målgruppen. När jag läste boken, där alla figurer med någon viktig roll i handlingen är pojkar eller män, utgick jag från att den var skriven i första hand för pojkar. Kvinnliga figurer på en framträdande plats i handlingen kan ha stor betydelse för att få läsare och tittare med en stark kvinnlig könsidentitet att känna sig adresserade. Eftersom jag inte har en sådan stark kvinnlig könsidentitet, är dock inte detta en skillnad som jag spontant upplever, utan någonting som jag analyserar mig till.

Jag blev förvånad när jag fick reda på att det var en kvinna som hade skrivit boken. Eftersom jag inte har några särskilda kunskaper om nederländskt språk och kultur, förstod jag inte att Tonke var ett kvinnonamn utan antog att det var en manlig författare eftersom boken verkade så pass maskulint genuskodad.

Alla figurer som för handlingen framåt är pojkar eller män, boken genomsyras av ett macho riddarideal, och i mindre bipersonsroller finns visserligen en del kvinnor i föräldragenerationen, men bortsett från Lavinia ingen flicka i Tiuris ålder. Om man inte rycks med i känslan av att alla städer och byar Tiuri kommer till kryllar av statister av båda kön och alla åldrar, går det att få känslan av att det finns färre flickor än pojkar i världen som skildras. På en plats som heter Ingevel möter Tiuri och Piak två unga män som berättar om en inställd festival. Dessa hade gott kunnat bytas ut mot två unga kvinnor eller mot en ung man och en ung kvinna, så hade demografin blivit avsevärt svårare att klaga på. För övrigt är det inte riktigt trovärdigt att den årliga festivalen blev inställd så lättvindigt som den blev, men detta är en annan fråga.

I filmatiseringen har Lavinia gjorts till en mycket aktivare och betydelsefullare figur. Faktum är att hon räddar världen. Lavinia är visserligen karaktärsmördad i förhållande till boken, men det är gjort med en viss fingertoppskänsla. Hon är uppvuxen i ett slags ruffig fattig överklass med skumraskaffärer, vilket gett henne vissa kriminellt anstrukna färdigheter, men är inte och blir aldrig riddare. Hon måste intrigera för att slippa ett oönskat giftermål, och hon är inte vapenövad, utan hennes våldspotential består i magiska krafter som hon själv till att börja med inte är medveten om. Förutsatt att man accepterar magi, så är hon trovärdig (nå, möjligen bortsett från en liten sådan där ta-sig-från-A-till-B-lucka, som filmatiseringen innehåller gott om).

Dagonaut styrs i filmatiseringen av en drottning vid namn Alianor, mer om henne i stycket om Dagonauts svaga kronauktoritet. Intrigerna med henne innehåller påtagliga ta-sig-från-A-till-B-luckor.

Edvinems änka är en figur vars åsikter förskjuter diskussionsklimatet i filmatiseringen en bra bit från diskussionsklimatet i boken, och som dessutom befinner sig på en plats som geografiskt skiljer sig en bra bit från var Edvinem bor enligt boken, och som bor i ett vanligt hus och inte i en borg som den Edvinem sägs ha i boken. Hon är därför svår att tycka om som ett fan av boken. Hon är dock inte i sig själv någon uppenbart dålig figur.

Den starka tjej som är gjord med minst fingertoppskänsla är Iona. Tematisk motsvarar Iona två personer i boken, Wilmo och Vaug. Båda dessa är män. Iona är en intelligent, cynisk och äregirig tjej som trots att hon är föräldralös och har levt under fattiga förhållanden har lyckats skaffa sig resurser nog för att kunna delta i och vinna i tävlingen som sållar fram blivande riddare i Dagonaut. Hur hon fått tag i häst och vapen samt fått tillräckligt god övning med dessa är en gåta. Den rimliga förklaringen är att hon först tillhörde en fattig familj och blev föräldralös som barn, levde i slummen ett tag och sedan blev adopterad av ett par rika men barnlösa åldringar, som lät öva upp henne inför tävlingen men hann dö av ålderdom innan den gick av stapeln.

När man måste hitta på så där mycket nytt om en figur för att göra den trovärdig, är den inte väl skildrad i utgångsläget.

Dessutom ifrågasätter jag trovärdigheten i att flickor uppmuntras att delta i tävlingen för blivande riddare i Dagonaut. På medeltiden fanns inga effektiva preventivmedel, abort var livsfarligt och om en kvinnlig krigare skulle visa sig vara gravid mitt under ett fälttåg skulle det leda till stora problem för henne och barnet, och även bli ett problem för armén. Därför måste kvinnliga krigare för att vara effektiva som krigare leva i ett i princip obrutet celibat. Ett stort antal kvinnliga celibatärer är inte till fördel för en statsmakt som föredrar folkökning framför folkminskning, vilket medeltida statsmakter i regel gjorde eftersom det alltid fanns arbete i överflöd eftersom man inte hade traktorer, tvättmaskiner osv. osv.

Dessutom är Iona gul. Relationen mellan svarta och vita är mycket väl genomarbetad i serien, men relationen mellan den vita majoriteten och den gula minoriteten i Dagonaut och Unauwen är det inte, vilket får den gula minoriteten att i något avseende bli en anakronism. I verkligenheten var de flesta länder, på grund av att man inte hade oceanångare, tåg, flygplan, bussar osv. osv., tämligen rasligt homogena. De länder som inte var det hade oftast en historia som liknar den om de svarta och de vita i länderna som skildras i serien.

Dagonauts svaga kronauktoritet

I både boken och filmatiseringen finns antydningar om att Dagonaut inte på ett självklart sätt uppfattas som alltigenom självständigt i förhållande till Unauwen. I boken är detta dock endast mycket subtilt. Antydan består i att Tiuri när han blir dubbad till riddare blir åtsagd att han ska tjäna både kung Dagonaut och kung Unauwen (i boken har kungarna samma namn som sina länder). Detta är ett specialarrangemang eftersom Tiuri redan är en god vän till kung Unauwen och, får man anta, för att det råder en mycket nära vänskap mellan Unauwen och Dagonaut.

Det är dock inte riktigt trovärdigt att kung Dagonaut går med på att bekräfta vänskapen med Unauwen på detta sätt eller att kung Unauwen, som sägs vara klok, väntar sig att han ska göra det. Ingen regerande monark kan på detta sätt utgå från att han alltid kommer att vara vän med ett annat lands regerande monark, och än mindre kan de utgå från att deras arvingar kommer att förbli vänner. Vad Dagonaut gör är i själva verket att på ett uppenbart sätt underminera sin kronauktoritet. Vad Unauwen gör går således att tolka som att han utnyttjar att kung Dagonaut är mer än lovligt naiv, vilket gör honom till en avsevärt mindre ädel figur än han framstår som ifall man analyserar boken mindre djupt.

I filmatiseringen har detta drag i den diplomatiska relationen mellan rikena Dagonaut och Unauwen dragits till sin spets. Kung Favian av Unauwen är otroligt arrogant och otrevlig mot drottning Alianor i deras politiska förhandlingar om en stundande äktenskapsallians, och det framgår inte varför han anser detta vara rimligt. Önskemålet som kung Favian argumenterar för på ett extremt mästrande sätt är att Alianor ska gifta sig med prins Viridian, inte med kronprins Iridian som hon har börjat ställa in sig på. Fördelen för Unauwen är att båda prinsarna då får varsitt rike. Argumentet emot att Alianor eventuellt inte vill det är att kungliga äktenskap är en politisk fråga. Ja, det är klart, men om Dagonaut är ett självständigt rike har väl rimligen dess drottning samma rätt att föra sin egen politik som Unauwens kung! Eller?

Visserligen är Unauwen ett betydligt större och mäktigare rike nu än innan Viridian erövrade Eviellan, men detta räcker inte ensamt som förklaring till kung Favians beteende. Någon oklar politisk omständighet måste alltså ha försvagat riket Dagonaut och dess kronauktoritet något enormt, och frågan är vilken. Filmatiseringen ger ingen antydan, så låt oss återgå till boken.

I boken framgår det att kungarna av Dagonaut alltid heter Dagonaut och att kungarna av Unauwen alltid heter Unauwen. Rikenas namn är alltså även gamla mansnamn, troligen namn efter rikenas grundare. Man får anta att alla prinsar av Unauwen heter Unauwen i andranamn och att alla prinsar av Dagonaut heter Dagonaut i andranamn, och att båda länderna har en manlig tronföljd.

Enligt de gamla monarkiernas metafysiska tankegods var en krönt kung magiskt förändrad, någonting helt annat än en icke-kung, liksom att det kungliga blodet i sig bar på denna diffusa men viktiga magi, därav den ärftliga tronföljden. Genom sin kröning blev kungen en personifiering av sitt land. Även regerande drottningar kunde genomgå en sådan transformation, även om de till följd av könsroller kunde få svårare att upprätthålla de högt ställda kraven på värdighet - exempelvis kunde en drottnings sexliv nagelfaras på ett helt annat sätt än en kungs.

Men om landets namn är ett mansnamn kanske det inte räcker att genomgå en kröningsceremoni och undvika varje rykte om utomäktenskapligt sex för att som kvinna personifiera landet, och tronföljden kan vara skriven på ett sätt så att det strängt taget inte ens är lagligt att drottning Alianor sitter där hon sitter. Den kungliga dynastin kan ha dött ut på svärdssidan och Alianor kan ha utropats till drottning för att det var hennes döende faders sista vilja och för att hans riddare inte kunde enas om någon annan kandidat. Kung Favian Unauwen kan kanske rent av argumentera för att han eller någon av hans söner har större juridisk rätt till Dagonauts tron än Alianor.

En sådan konflikt förekom i verkligheten när Frankrike gjorde anspråk på Burgunds tron. Drottningen av Burgund klarade sig ur detta genom att alliera sig med huset Habsburg.

För att denna förklaring ska fungera borde den dock återges, och man borde göra stor sak av att kung Favian, kronprins Iridian och prins Viridian heter Unauwen, vilket inte alls framgår i TV-serien, och att den av dem som gifter sig med Alianor får rätt att lägga till Dagonaut i sin namnradda. Vidare rimmar en så patriarkal syn på monarkin ganska illa med förekomsten av kvinnliga riddare.

I boken står det på ett ställe att gräset är grönare på Unauwens sida om bergen än på Dagonauts sida. Detta antyder alltså att Unauwen är ett bördigare och således förmodligen rikare land än Dagonaut. En annan sak som pekar i samma riktning är att Unauwen sägs ha en vackrare huvudstad än Dagonaut. Men tänk om Unauwen inte alltid har varit bördigare än Dagonaut? Tänk om Dagonaut håller på att drabbas av en ekologisk katastrof?

I så fall kan det vara så att Dagonaut är statsbankrutt och hårt skuldsatt till Unauwen. Drottning Alianor kan ha importerat stora mängder spannmål som hon inte haft råd att betala för, för att undvika akut hungersnöd. Hon kan, för att på längre sikt undvika hungersnöd, ha importerat ett stort antal får och getter för att ersätta svältande nötkreatur - jag har för mig att kor behöver frodigare gräs än får och getter - och inte kunnat betala fullt pris för detta, även om prins Viridian kan ha haft glädje av koskinn i sin krigföring - belägringsmaskiner brukade kläs i skinn indränkta i vinäger för att bli svårare att bränna upp.

Det finns alltså saker i boken som Netflix hade kunnat spinna vidare på för att få fram den politiska situation de vill skildra, men det gör de inte. Och därmed sänker kung Favians arrogans kvaliteten på framställningen, genom att framstå som icke trovärdig.

Övriga kommentarer

Både Tiuri och prins Viridian framstår som mindre mentalt stabila i filmatiseringen än i boken. Detta är kanske inte en entydig försämring, men det är en anmärkningsvärd skillnad. Tiuri är också mycket svagare fysiskt i filmatiseringen och skulle aldrig klara av att dra upp Jaro ur en ravin som han gör i boken.

Piak är en figur som har krympt i betydelse så mycket i filmatiseringen, att när jag läste boken och inte kom ihåg vad Jussipos lillebror hette så drog jag slutsatsen att filmatiseringen helt hade tagit bort honom och bytt ut honom mot Lavinia. Detta tycker jag är trist. Lavinia söker ju också efter vägen och kan den inte, och det är bara ren tur att de hittar rätt i TV-serien. En originaltrogen Piak skulle helt klart ha kunnat rymmas och fylla en funktion.

Det är inte trovärdigt att 15 år skulle vara normalåldern för en riddardubbning, som i TV-serien. Visserligen kunde man räknas som vuxen vid 15 års ålder på medeltiden, men som drottning Alianor faktiskt nämner så var riddarna en elit. I verkligheten var normalåldern för riddardubbningar 21 år. Utbildningen som krävdes för att nå dit motsvarade socialt snarare en universitetsutbildning än en gymnasieexamen hos oss. I boken är Tiuri 16 år och yngst av de fem riddaraspiranterna, vilket alltså är rimligare.

Vidare är det rätt märkligt att alla fem riddaraspiranterna kollektivbestraffas när en av dem bryter nattvakan, särskilt som det inte framstår som att deras träning i övrigt har gått ut på att göra dem till ett sammansvetsat lag. Detta är uppenbart någonting som Netflix har konstruerat för att ge de andra riddaraspiranterna ett motiv att förfölja Tiuri, så att de får fortsätta att fylla en aktiv roll i handlingen. I boken poängteras däremot att dessa, när Tiuri kommer tillbaka, har dubbats till riddare och inte har en aning om vad som hände egentligen när Tiuri stack med den där gubben. Detta är trovärdigare, men kanske mindre kul om man vill ha med ett gäng komiska, barnsliga tonåringar. Eftersom jag är en tråkmåns tycker jag förstås att boken har skött det bättre.

Trots sina brister tycker jag ändå att TV-serien är ganska bra. Den är medryckande, oförutsägbar och har många snygga scener. Den skulle dock ha mått bättre av att antingen återknyta betydligt mer till boken, eller ändra på alla namn som den har gemensamt med boken och kalla sig för Brevet till kung Favian istället för Brevet till kungen.

[Linnea Sandquist]

Ivanhoe är riddarhistoria som utspelar sig i England i slutet av 1100-talet. Handlingen är ganska spretig, men huvudpersonen är i alla fall en riddare som tjänar kung Rikard och som kommit hem före honom in i en Robin Hood-värld.

Boken skrevs 1820 av Walter Scott. Den här bok/film-jämförelsen är ett ovanligt stort projekt, i och med att jag ämnar jämföra boken och inte färre än tre filmatiseringar. I tidigare bok/film-jämförelser har jag endast jämfört en bok och en filmatisering.

Boken: https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=96&t=192

Filmatiseringarna: https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=98&t=191

Jämfört med Netflix filmatisering av Brevet till kungen, är alla dessa tre Ivanhoe-filmatiseringar ganska lika boken. Det innebär dock inte att det inte är betydande skillnader både mellan boken och filmatiseringarna. Det är också betydande skillnader mellan de olika filmatiseringarna.

Fortsättning följer...

[Linnea Sandquist]

De filmatiseringar av Ivanhoe som jag tar upp här är alltså en långfilm från 1982, en TV-serie i sex avsnitt från 1997 och en tecknad barnfilm. Ett mönster man ser om man följer utvecklingen i tiden mellan boken, 1982 års filmatisering och 1997 års filmatisering är att hjältinnorna Rowena och Rebecka blir mindre konsekvent avvisande mot skurkriddarna, samtidigt som de blir tydligare i sina känslor för hjälten, Wilfred av Ivanhoe.

I fallet med Rebeckas relationer både till Wilfred av Ivanhoe och Brian de Bois-Gilbert, beror skillnaderna inte enbart på hennes beteende utan även på deras.

Handlingen i Ivanhoe kan grovt delas in i fyra olika faser, varvid stora delar av handlingen dock faller utanför analysen eftersom saker även händer emellan dessa faser. Boken har också ett mycket stort persongalleri, som i varierande grad krymps ned i filmatiseringarna. Nedan texter med spoilervarning, där jag fördjupar analysen av olika teman, till att börja med persongalleriet.

Persongalleri del 1: Hjälten, hans far och konsten att göra sju riddare till två eller tre

Huvudpersonen är alltså Wilfred av Ivanhoe, en saxisk återvändande korsriddare. Han är förskjuten av sin far Cedric, som är en saxisk nationalist. Anledningen är dels att han har haft något slags kärleksaffär med Cedrics skyddsling Rowena, dels att han har stuckit med Rikard Lejonhjärta. I 1997 års filmatisering finns ytterligare ett skäl, nämligen att Wilfred till råga på allt antas ha förrått Rikard Lejonhjärta.

Wilfreds förläning Ivanhoe, som berättelsen har namn efter, spelar en mycket liten roll i handlingen, även om den utgör ett motiv för en av skurkriddarna, Reginald Front de Boeuf, att vilja se Wilfred död. Det är nämligen så att kung Rikard har förlänat Ivanhoe till Wilfred medan prins Johan har förlänat det till Reginald Front de Boeuf.

Cedric bor i Rotherwood, som i boken och 1997 års filmatisering är en stor gård med en stil som jag närmast associerar med vikingahövdingar. I barnfilmen är det ett stenslott. I 1982 års filmatisering ser man aldrig Rotherwood.

Vidare finns det i boken sju riddare som Wilfred får skäl att slåss mot: den tidigare nämnde Reginald Front de Boeuf, Wilfreds personlige ärkefiende Brian de Bois-Gilbert, Filip Malvoisin, Hugh de Grantmesnil, Ralph de Viponts, Maurice de Bracy och Athelstane. De sex förstnämnda riddarna är normander som tjänar prins Johan och är således politiska motståndare. Athelstane är en saxisk kungaättling som i teorin tjänas av Cedric (det går att få intrycket av att det i praktiken är tvärtom), och som förledd av svartsjuka slåss på "fel" sida i en våldsam skenstrid sedan Wilfred under sitt alter ego Destichado utsett Rowena till kärleks- och skönhetsdrottning.

Alltså, till konsten att göra sju riddare till två eller tre: Först tar man helt enkelt bort Filip Malvoisin, Hugh de Grantmesnil och Ralph de Viponts som obligatoriska motståndare under torneringens första dag, vilket gör att de mer eller mindre totalt försvinner ur handlingen. Då har man kvar Reginald Front de Boeuf och Brian de Bois-Gilbert, och kan lätt tillsätta Maurice de Bracy, som senare blir deras medbrottsling i Torquilstone-intrigen.

Athelstane behöver inte ens rensas ut ur handlingen, för att undantas från Wilfreds motståndare i Ashby. I 1982 års filmatisering har han lovat Cedric att slåss på den saxiska sidan i skenstriden, men smiter sedan iväg och frossar med en annan adelsman istället. I 1997 års filmatisering slåss han på den saxiska sidan i skenstriden, men blir snabbt nedslagen.

Eftersom Athelstane senare blir tillfångatagen av skurkriddarna, sårad, dödförklarad och slutligen kommer tillbaka och erkänner Wilfred som Rowenas rättmätige fästman och Rikard Lejonhjärta som Englands rättmätige kung, är han inte ens i boken någon strukturell fiende till Wilfred. Det är lätt att glömma att det kan vara Athelstanes lans som har sårat Wilfred så att denne i stort sett måste ligga utslagen under hela Torquilstone-intrigen.

I den tecknade versionen finns varken Athelstane eller Maurice de Bracy med i handlingen. Där låter man Reginald Front de Boeuf ersätta Maurice de Bracy i rollen som skurkriddaren som är ute efter Rowena. I gengäld låter man Brian de Bois-Gilbert ersätta Reginald Front de Boeuf i roller som skurkriddaren som är ute efter Isaks pengar.

Persongalleri del 2: Tjänarna

De två viktigaste tjänarna i boken är narren Wamba och svinaherden Gurth, som både är trälar till Cedric. Båda är med i 1997 år filmatisering. I 1982 års filmatisering är Wamba med men inte Gurth. I den tecknade barnfilmen är Gurth med men i stort sett inte Wamba, även om Cedric har en narr som misslyckas med att muntra upp Rowena. I boken och de vuxna filmatiseringarna är Wamba en hjältemodig och lojal tjänare som riskerar livet för att nästla sig in i Torquilstone förklädd till präst och frita Cedric.

Gurth rymmer för att bli Wilfreds väpnare. I 1997 års TV-serie är han en kort och tjock medelålders man, medan han i den tecknade barnfilmen är en späd yngling. Hur gammal Gurth är i boken är oklart. Gurth blir vid ett tillfälle kallad för "slyngel" av Robin Hood, vilket skulle kunna tolkas som att Gurth är en mycket ung person. Wamba, som påstås vara ca tio år yngre än Gurth, lyckas dock nästla sig in i slottet Torquilstone förklädd till präst utan att få kommentarer om sin ringa ålder, och byta kläder med den nästan 60-årige Cedric utan att någon märker att den unge prästen bytts ut mot en betydligt äldre präst.

Brian de Bois-Gilbert har i boken två saracenska slavar vid namn Hamset och Abdallah, som följt med honom från Palestina. I 1997 års filmatisering har han och prior Aymer tre saracenska tjänare, varav den tredje heter Rashid. De kan inte ha följt med Brian hela vägen från Palestina, eftersom de lyser med sin frånvaro under prologintrigen då Brian och Wilfred blir tillfångatagna och torterade i Österrike.

I boken finns ytterligare ett antal namngivna tjänare i Cedrics hushåll: Oswald, Anwold, Hundibert och Elgitha. Oswald, Hundibert och Elgitha följer med till Ashby och blir tillfångatagna av skurkriddarna på tillbakavägen. I 1997 års filmatisering är Oswald och Elgitha med. Elgitha följer dock inte med till Ashby, och blir således inte tillfångatagen. Det blir däremot Oswald, och skurkriddarna hugger huvudet av honom.

Det finns ytterligare en viktig tjänargestalt i 1997 års filmatisering: Hubert, prins Johans skogvaktare. I boken är Huberts enda roll att bli besegrad av Robin Hood i en bågskyttetävling i samband med torneringen i Ashby. I TV-serien är Hubert en lika vidrig skurk som någon av de tre ökända skurkriddarna. Han stympar hunden Snappopp, deltar i ett bakhåll mot Rikard Lejonhjärta, vittnar falskt mot Rebecka och deltar i ett bakhåll mot Wilfred och Gurth.

Snappopp stympas visserligen av en skogvaktare även i boken, men jag tror att Hubert är oskyldig till detta. Hubert är verksam flera dagsresor från brottsplatsen. Cedric bor dessutom granne med inte färre än två normandiska rovriddare: Reginald Front de Boeuf och Filip Malvoisin. Troligen är det någon av dessa som har en skogvaktare som stympar grannars vallhundar.

Snappopp, vars roll i boken och TV-serien mest består i att bli stympad i början av handlingen som exempel på normandernas ondska, är i den tecknade versionen istället en slagskämpe som slåss effektivt på den goda sidan.

Persongalleri del 3: Politikerna

En viktig del av den politiska bakgrundsintrigen utgörs av en konflikt mellan prins Johan och kung Rikard. Prins Johan har i boken och de båda vuxna filmatiseringarna en nära rådgivare vid namn Valdemar Fitzurse, som när det går dåligt låter sig övertalas att försöka mörda kung Rikard.

En annan politiker, som dock i första hand figurerar som häxjägare, är Tempelherreordens fiktive stormästare Lucas de Beaumanoir. I verkligheten hette Tempelherreordens stormästare i slutet av 1100-talet Gerard de Ridefort (1185-1189), Robert de Sablé (1191-1193) och Gilbert Erail (1193-1200). Robert de Sablé var en personlig vän till kung Rikard. Boken tycks innehålla ett inslag av kontrafaktisk historieskrivning, i det att den till Rikard Lejonhjärta negativt inställda Lucas de Beaumanior valdes till stormästare i stället för Robert de Sablé.

I 1997 års filmatisering kan Robert de Sablé mycket väl ha varit stormästare, och skickat Brian de Bois-Gilbert för att eskortera Rikard Lejonhjärta eftersom Brian var känd som en av kristenhetens absolut skickligaste riddare. Sedan dog emellertid Robert de Sablé och efterträddes av... inte Gilbert Erail utan den galne häxjägaren Lucas de Beaumanoir.

Man kan fråga sig varför Lucas de Beaumanoir skickade Brian de Bois-Gilbert till England i boken och 1982 års filmatisering, när hans berömda vapenfärdigheter rimligtvis skulle komma till större nytta för Tempelherreorden i Palestina. Det finns möjligen en antydan till detta i boken, nämligen Brian de Bois-Gilberts dödsorsak: hjärtattack.

I tempelriddarnas ordensregel ingick att sjuka ordensbröder skulle vårdas, och Lucas de Beaumanoir kanske inte såg det som förenligt med att skicka en hjärtsjuk ordensbroder i strid. Brian de Bois-Gilbert ville emellertid inte kännas vid sin sjukdom, som han skämdes för eftersom den riskerade att försvaga hans krigarrykte. Sedan måste han ha lyckats bli friskförklarad, vilket dock fick den oförutsedda och beklagliga konsekvensen att Lucas kunde tvinga honom att slåss för domstolen som dömde Rebecka.

I 1997 års filmatisering är även kung Rikards och prins Johans mor Eleonora av Akvitanien med på ett hörn i handlingen. Hennes roll är att som något av ett filmsamvete skälla ut båda sina söner i samband med att hon medlar mellan dem.

Cedric är också att betrakta som en politiker, men en misslyckat sådan. Han försöker skapa en ny saxisk kungadynasti genom att gifta ihop Athelstene och Rowena, men inte ens om han skulle ha lyckats gifta ihop dem skulle han ha varit i närheten att uppnå sitt politiska mål.

Persongalleri del 4: Kvinnorna

I boken finns fem namngivna kvinnor: Rowena, Rebecka, Urfried/Ulrika, Elgitha och Alicia, av vilka det endast är Rowena, Rebecka och Urfried/Ulrika som är viktiga för handlingen.

Rowena och Rebecka är hjältinnorna som alltid är med i alla filmatiseringar. Rowena är alltid blond och Rebecka är alltid svarthårig. I boken är det en del tjat om att Rowena och Rebecka är vansinnigt vackra, men det tonas alltid ned i filmatiseringar, eftersom det annars skulle bli ett problem att ha med vackra kvinnor i småroller och rena statistroller.

Rowena är Cedrics skyddsling, som är kär i Wilfred av Ivanhoe men trolovad med Athelstane. Hon är liksom Athelstane en saxisk kungaättling och äger egna landområden. Skurkarna i 1982 års långfilm och 1997 års TV-serie gör olika uppskattningar av hennes ålder.

I långfilmen säger prins Johan att hon är minderårig, vilket svårligen kan tolkas på annat sätt än att hon är en liten tonårstjej som bara var ett barn när Wilfred deklarerade sin kärlek för henne fyra år tidigare, om man väl tar fasta på det och börjar räkna. Annars antar man nog lite förstrött att hon är ca 20. I TV-serien påstår Maurice de Bracy att Valdemar Fitzurse är dubbelt så gammal som Rowena. Hur gammal Valdemar Fitzurse är framgår inte uttryckligen, men han ser ut att vara ca 50, vilket i så fall skulle göra Rowena till ca 25.

I långfilmen är Rowena ganska kort och har vissa drag som med lite ond vilja kan tolkas som barnsliga. Å andra sidan är i princip alla utom Athelstane, kung Rikard, prins Johan och Lucas de Beaumanoir korta i den filmen, så det behöver inte säga någonting. I boken och 1997 års filmatisering är Rowena ganska lång, vilket i stort sett utesluter att hon skulle vara yngre än 16. Med tanke på att Cedric länge har planerat att gifta bort henne till Athelstane men ännu inte de facto gift bort henne, är det dock rimligt att anta att hon är under 20, rent av under 18. Jag skulle gissa på att hon är 17. I så fall innebär det, chockerande nog, att hon var bara 13 år när Wilfred deklarerade sin kärlek till henne.

Ivanhoe är skriven under samma århundrade som De tre musketörerna, där det finns en prologhistoria som hävdar att "Mylady" var en slipad förförerska som med vett och vilja förförde och förstörde livet för en präst på ett nunnekloster, där hon blivit placerad. När Alexandre Dumas inte tyckte att det var prästen som begick ett sexuellt övergrepp mot den 14-åriga blivande "Mylady", är det inte orimligt om Walter Scott inte såg något fel i att en 21-årig nydubbad riddare verbalt uppvaktade en 13-årig flicka. Även om det också kan vara så att Walter Scott inte räknade och funderade på figurernas exakta ålder.

En liknande analys av 1982 år filmatisering blir förstås ännu värre. På medeltiden kunde man räknas som vuxen redan vid 15 års ålder, och i England kunde flickor giftas bort redan vid 12 års ålder. Har alltså hjälten i en långfilm från 1982 friat till en 10-årig flicka för att efter lite triangeldramer och skit gifta sig med henne när hon är 14 år? Och detta har alltså sänts flera år i rad som nyårsunderhållning i Sverige? Eller menar prins Johan med "minderårig" endast "omyndig", vilket kvinnor oftast var även i vuxen ålder?

För övrigt, om Rowena var bara 10 år är det naturligtvis missförstånd och efterhandskonstruktioner att hon skulle ha älskat Wilfred tillbaka på det sättet redan då.

Lilla Rowena i 1982 års filmatisering har samma integritet som sin något större motsvarighet i boken när det kommer till att stå emot Maurice de Bracys hotfulla frieri. För övrigt är Maurice de Bracy, till skillnad från i boken och TV-serien där han är jämngammal med Wilfred, jämngammal med Brian de Bois-Gilbert och Reginald Front de Boeuf, alltså ungefär 40-45 år.

I boken är det Rowena som erbjuder Robin Hood och hans män att jaga på hennes mark, men i 1982 års filmatisering är det Cedric som erbjuder dem att jaga på hans mark.

1997 skildras Rowena som en vuxen kvinna. Hon ger uttryck för viljestyrka gentemot Cedric genom att gräla emot honom om sin trolovning med Athelstane. Senare, som fånge i Torquilstone, antyder hon att hon kan tänka sig att gifta sig med Maurice de Bracy, ifall denne beskyddar Cedric och Athelstane. Möjligen smart, men ett avkall på hennes integritet. Till skillnad från i boken och 1982 års filmatisering, gråter dock Rowena aldrig inför Maurice de Bracy. När skurkriddarna håller på att förlora slottet och kaotiska strider och eldsvåda råder, ger Maurice de Bracy henne ett svärd, och hon kysser honom på kinden.

Den kindpussen tycker jag helt enkelt att BBC skulle ha låtit bli med. Det är ett karaktärsmord. För övrigt är det märkligt att Maurice de Bracy valde att sätta ett svärd i händerna på Rowena. Han borde räkna med att hon ändå inte kan bruka ett sådant. Det vore mer trovärdigt om han försökte föra bort henne igen på samma sätt som Brian de Bois-Gilbert gjorde med Rebecka, men det skulle ha riskerat att hindra kung Rikard från att fånga honom levande och skicka honom till prins Johan.

Rowena är positivt inställd till Rebecka i boken och 1982 års filmatisering, men i 1997 års filmatisering känner hon svartsjuka mot henne. Detta är troligen ett försök att skildra Rowena som en mindre menlös person än i tidigare versioner.

Rebecka är en läkekunnig judinna som trots att hon refereras till som flicka i boken definitivt är vuxen. Hon är för bildad för att rimligen kunna tolkas som en tonårstjej. Hon blir kär i Wilfred av Ivanhoe, som hon vårdar när han är sårad i mitten av handlingen. I boken är det, såvitt hon vet, helt obesvarat. Sanningen är emellertid att Wilfred visst har sådana känslor för Rebecka, men att han döljer det otroligt väl.

I båda de vuxna filmatiseringarna bestämmer man sig för att inte låta honom göra det, vilket resulterar i att de pussas. I 1997 års filmatisering är Wilfred mycket pådrivande i detta - där är också hans skada mindre allvarlig än i boken och 1982 års filmatisering. Wilfred tror senare att Rebecka är död och sörjer henne.

Rebecka är i boken och 1982 års filmatisering mycket arg på Brian de Bois-Gilbert för att han rövar bort och sextrakasserar henne. I 1982 års filmatisering förlåter hon honom dock till slut. I 1997 års filmatisering är Rebecka inte arg, bara helgonlikt envis. Hon får många tillfällen att visa denna helgonlika envishet, både inför Brian de Bois-Gilbert och Lucas de Beaumanoir.

Den tecknade barnfilmatiseringen avviker genom att varken låta Rebecka sticka ut med sin judiska religion och etnicitet eller bli utsatt för någon häxprocess. Hon är en kvinnlig läkare och köpmannadotter, och blir räddad av Robin Hood när Brian de Bois-Gilbert försöker föra bort henne. Mycket mer än så är det inte.

Ulrika är med i boken, 1997 års TV-serie och den tecknade barnfilmen. Hon är en tant som tänder eld på Torquilstone inifrån för att hämnas bl.a. sin fars död. I de vuxna versionerna har hon varit sexslavinna åt först Reginald Front de Boeufs far och sedan Reginald Front de Boeuf själv, sedan Reginald Front de Boeufs far erövrade Torquilstone.

Reginald Front de Boeuf har i både boken och TV-serien dödat sin far för hennes skull. Walter Scott är arg på Reginald för att denne dödade sin far, men jag får snarare intrycket av att det var en välgärning. Låt vara att det inte var någon välgärning som Reginald följde upp sedan, genom att styra bättre än sin far: Istället gick han i dennes onda fotspår och blev en av Englands värsta rovriddarbaroner.

I boken var Ulrika bara ett barn när slottet erövrades, hennes far och bröder mördades och hon gjordes till erövrarens sexslavinna. I TV-serien hade hon en make och en nyfödd dotter, som också mördades av erövrarna, och hade dessförinnan hunnit med att ha något slags kärleksaffär med Cedric.

I den tecknade barnfilmen är det Reginald Front de Boeuf själv som har erövrat Torquilstone och dödat Ulrikas far. Sedan har han hållit henne inlåst i en fängelsehåla. Till skillnad från i boken och TV-serien, där Ulrika är gråhårig, har Ulrika rödbrunt hår i den tecknade barnfilmen.

I 1997 års TV-serie finns som nämnts även Eleonora av Akvitanien på rollistan.

Persongalleri del 5:

Isak är en rik jude, som är far till den ovan nämnda Rebecka. Isak är lång, mager och krokryggig i boken men brukar snarare framställas som kort och tjock i filmatiseringarna.

Sedan har vi Robin Hood och hans män. Dem förväntar jag mig dock att folk känner till utan att jag behöver presentera dem. Om någon inte gör det, välkommen att fråga. Nu är jag dock trött efter att ha skrivit ett av mina lååånga inlägg.

Det var om persongalleriet, alltså. Senare kommer inlägg om handlingens struktur, innan jag är klar med Ivanhoe på det här forumet en gång för alla.

PS. En viktig ganska figur i boken och 1997 års filmatisering, som jag höll på att glömma bort helt i det här inlägget, är prior Aymer av Jorvaulx. Hans kloster är gissningsvis identiskt med det "Sankta Marias kloster i York" som ingår på skurksidan i äldre versioner av Robin Hood-legenden. I Robin Hood-legenden sysslade detta kloster med ocker. I Ivanhoe är det istället prior Aymer som är skuldsatt till Isak. Det är prior Aymer som skriver ett brev som Lucas de Beaumanoir missuppfattar, vilket ligger till grund för häxanklagelsen mot Rebecka.

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning.

Rotherwood och Isaks räddning

I alla de tre av de fyra versioner av Ivanhoe som jag analyserar här, utspelar sig en scen hemma hos Cedric. Cedrics stora gård (i boken och 1997 års filmatisering) eller borg (enligt den tecknade barnfilmen) heter Rotherwood. Dit kommer Wilfred av Ivanhoe utklädd till pilgrim tillsammans med Brian de Bois-Gilbert med följe.

I boken och 1997 års filmatisering består Brians följe av prior Aymer samt tjänargestalter - i boken två saracener och en större grupp av mindre uppseendeväckande munkar och tempelväpnare, i TV-serien tre saracener. I dessa versioner kommer även Isak till Rotherwood och får utstå antisemitism från såväl Brian de Bois-Gilbert som Cedrics tjänstefolk. I TV-serien är även Athelstane där, eftersom man dramatiserar ett av triangeldramerna kring Rowena genom att låta Wilfred hamna i trolovningsfesten för Athelstane och Rowena.

I den tecknade barnfilmen är det istället Reginald Front de Boeuf som är Brian de Bois-Gilberts följeslagare på besöket i Rotherwood.

Diskussionen i boken och den tecknade barnfilmen handlar mycket om ett tornerspel som kung Rikard höll för att fira erövringen av Acre, och i vilket Wilfred av Ivanhoe besegrade Brian de Bois-Gilbert. Diskussionen i TV-serien handlar istället om huruvida Wilfred av Ivanhoe förrådde Rikard Lejonhjärta i Österrike, och Rowena går ut hårt med att hon tycker att det är fel av Brian de Bois-Gilbert att baktala någon som inte finns där och kan försvara sig.

Detta innebär dels att diskussionen är något allvarligare i TV-serien än i boken och den tecknade barnfilmen, och dels att Rowena tar mer plats. Allvaret är en mycket klar fördel, eftersom det innebär att man får en förståelse för fiendskapen mellan Brian och Wilfred som man inte får i boken (eller 1982 års filmatisering, där de möts först i Ashby).

I den tecknade barnfilmen, å sin sida, verkar Wilfred inte hata någon av skurkriddarna särskilt mycket förrän man fått se dem skurka sig senare, och den av dem som verkar hysa ett oresonligt hat mot honom är inte Brian de Bois-Gilbert utan Reginald Front de Boeuf.

Sedan avslöjar Wilfred sin identitet för Rowena i TV-serien. Det gör han inte i boken eller den tecknade barnfilmen. Eftersom avslöjandet resulterar i en del kyssande, får man anta att det var prydhet som föranledde Walter Scott att inte göra på det viset. Eftersom många barn, i synnerhet pojkar, håller med Walter Scott om att kyssar helst inte bör skildras (även om det också finns barn, i synnerhet flickor, som gillar att se kyssar på film) är det inte så konstigt att den tecknade barnfilmsversionen väljer att vara boktrogen härvidlag.

I boken smyger Wilfred iväg med Isak och Gurth, efter att ha hört Brian säga åt Hamset och Abdallah att röva bort Isak. Eller, det är i alla fall vad Wilfred påstår. Det är fritt fram för en läsare som gillar att göra mörka tolkningar att betvivla Wilfreds ord. Jag tror dock att det föreställer att Wilfred talar sanning, även om man som läsare inte fick vara med när han hörde Brians befallning.

I TV-serien blir det istället strid. Wilfred och Gurth dödar Hamset, Abdallah och Rashid för att rädda Isak.

I den tecknade barnfilmen träffar Wilfred, Gurth och Snappopp Isak först senare. De räddar honom undan ett rövarband medelst action.

I 1982 års filmatisering är det de tre ökända skurkriddarna Brian de Bois-Gilbert, Reginald Front de Boeuf och Maurice de Bracy som lagt sig i bakhåll vid en väg för att råna Isak. Wilfred av Ivanhoe drar undan Isak, och de kringgår skurkriddarna.

Torneringen i Ashby

I Ashby måste Wilfred av Ivanhoe strida mot fem, tre eller två riddare för att få utse Rowena till kärleks- och skönhetsdrottning. I både boken och 1982 års filmatisering ställer Brian de Bois-Gilbert på ett drygt sätt en fråga om huruvida Wilfred av biktat sig nyligen. I boken sker det efter att Wilfred har utmanat honom att slåss med skarpa vapen, i långfilmen redan innan.

I boken och de vuxna filmatiseringarna fortsätter tornerspelet under en andra dag, då det är en skenstrid mellan två lag. Jag har redan beskrivit hur Athelstanes roll har utvecklats från att vara en av Wilfreds motståndare i boken, till att hålla sig undan från striden i 1982 års filmatisering till att kämpa i Wilfreds lag i 1997 års filmatisering. I skenstriden såras Wilfred.

I boken fuskas det inte i torneringen i Ashby. Det gör det i filmatiseringarna. I 1982 års långfilm är det någon av skurkriddarna som i strid mot reglerna använder stöt framåt mot Wilfred, vilket resulterar i skadan. I 1997 års TV-serie fuskas det redan från början, när Reginald Front de Boeuf använder en spetsig lans mot en riddare som utmanat honom med en trubbig. Prins Johan låter honom hållas med detta, och beordrar sedan storskaligt fusk med inslag av etnisk rensning under torneringens andra dag. Även där är det fusket som orsakar Wilfreds skada.

I barnfilmen fuskas det också, men Wilfreds skada orsakas inte av fusket. Wilfred av Ivanhoe och Brian de Bois-Gilbert fortsätter striden till fots efter att Wilfred har fällt Brian ur sadeln, vilket de vill men inte får i boken och 1982 års långfilm. Det finns ingenting som tyder på att det bryter mot reglerna i barnfilmen, och det är snarast Wilfred som startar i överläge, men ändå lyckas Brian såra Wilfred i armen. Sedan fuskar Reginald Front de Boeuf genom att komma ridande mot Wilfred medan denne slåss mot Brian.

I boken är riddare som sedan räddar Wilfred, och som senare visar sig vara Rikard Lejonhjärta, med i skenstriden från början, även om han blir aktivare framåt slutet. I filmatiseringarna kommer han instormande någonstans utifrån. Kanske är skurksidans fusk i filmatiseringarna ett sätt att kunna ha med detta dramatiska instormande, som gör sig så väl på film, utan att någon tittare ska reagera på att Rikard nog strängt taget också fuskar.

När Wilfred blir sårad är Cedric ännu mer obenägen ovillig att hjälpa honom i 1982 års filmatisering än i boken, medan han i barnfilmen faktiskt träder fram för att hjälpa honom och försoningen blir avklarad.

Fortsättning följer angående intrigerna i Torquilstone och Tempelstowe, samt med avslutande kommentarer.

[Linnea Sandquist]

Fortfarande spoilervarning.

Torquilstone

Det tre skurkriddarna Brian de Bois-Gilbert, Reginald Front de Boeuf och Maurice de Bracy (i barnfilmen endast Brian de Bois-Gilbert och Reginald Front de Boeuf, eftersom Maurice de Bracy inte är med där) tar tillfånga ett antal personer på hemvägen från torneringen i Ashby.

I boken: Cedric, Rowena, Athelstane, Isak, Rebecka, Wilfred samt tjänarna Oswald, Hundibert och Elgitha. Maurice de Bracy är den ende skurkriddaren som vet att Wilfred är där. Wamba och Gurth har flytt till Robin Hood.

1982 års långfilm: Cedric, Rowena, Athelstane, Isak, Rebecka och Wilfred. Maurice de Bracy är fortfarande den ende skurkriddaren som vet att Wilfred är där. Wamba har flytt till Robin Hood.

1997 års TV-serie: Cedric, Rowena, Athelstane, Isak, Rebecka, Wilfred och tjänaren Oswald. Brian de Bois-Gilbert är den ende skurkriddaren som vet att Wilfred är där. Wamba, Gurth och den skadade hunden Snappopp har flytt till Robin Hood.

Den tecknade barnfilmen: Cedric, Rowena, Isak och Rebecka. Gurth, Wilfred och den stridbara hunden Snappopp har flytt till Robin Hood.

Här avviker barnfilmen alltså tydligt genom att Wilfred av Ivanhoe inte är tillfångatagen, utan en av dem som ska frita fångarna från utsidan. Barnfilmen är också den version där Wilfreds skada är minst allvarlig. Skadan är också mindre allvarlig i 1997 års TV-serie än i boken och 1982 års långfilm.

Genomgående är att Rowena och Rebecka har varsin skurkriddare ute efter sig. 1997 års filmatisering avviker genom att låta Rowena spela med i Maurice de Bracys uppvaktning. Utöver det är mönstret att Rowena och Rebecka med stor integritet vägrar att tillgodose några av skurkriddarnas romantiska och sexuella önskemål.

Dynamiken mellan Brian och Rebecka varierar något mellan olika versioner. I boken och 1982 års långfilm spelar det en mycket central roll att Rebecka hotar med att ta livet av sig. I 1997 års TV-serie är detta nedtonat: viktigare är dels att Rebecka slänger sig mellan när Brian försöker döda Wilfred, och dels hennes prat om själen.

En möjlig anledning till detta är att vi nutidsmänniskor uppfattar självmord på ett annat sätt än man gjorde när boken skrevs på 1800-talet.

Poängen är att Brian ska bli imponerad av Rebeckas stora integritet, och därför finna det mer angeläget att vinna hennes samtycke istället för att bara våldta henne. Självmordshot fungerar för att åstadkomma detta, ifall Brian och läsarna/tittarna uppfattar självmord som en viljeakt.

I vår tid uppfattar vi istället självmord och självmordstankar som ett symtom på plågsam psykisk ohälsa. Om Rebecka hotar att ta livet av sig, är detta inte någonting som imponerar på oss, utan någonting som väcker vårt medlidande. Och Brian de Bois-Gilbert är empatiskadad. Han kan inte känna medlidande för Rebecka utan att först bli imponerad av henne.

I den tecknade versionen finns ingen sådan dynamik mellan Brian och Rebecka. Det stannar vid att han vill gifta sig med henne med inte hon med honom.

Stackars Isak blir genomgående torterad i Torquilstone, till och med i barnversionen.

Wambas fritagning av Cedric är med i såväl boken som de två vuxna filmatiseringarna. I boken och 1982 års långfilm vill Cedric att Wamba ska byta kläder med Athelstane istället, men både Wamba och Athelstane vägrar att gå med på det. I 1997 års TV-serie ligger istället fokus på hur mycket list och bildlig is i magen Wamba behöver för att bluffa sig in. Han är mycket bättre i prästrollen där än i 1982 års långfilm.

Wilfred och Rebecka pussas i båda de vuxna filmatiseringarna, men inte i boken och barnfilmen.

Reginald Front de Boeuf möter alltid döden i samband med slutstriden. I alla versionerna utom 1982 års långfilm spelar Ulrika och hennes historia en viktig roll vid Reginald Front de Boeufs frånfälle.

Tempelstowe

Tempelriddarborgen dit Brian för Rebecka efter att Torquilstone har fallit, stavas olika i olika versioner. I boken heter den Tempelstowe, i 1982 års filmatisering Tempelstone och i 1997 års filmatisering Tempelstow.

I barnfilmen är inte Tempelstowe med. Ej heller de tre ytterligare tempelriddarskurkarna Lucas de Beaumanoir, Albert Malvoisin och Konrad Montfitchet. Ej heller någon häxprocess eller något rättsligt avgörande genom tvekamp. Brian de Bois-Gilbert bara rider iväg med Rebecka, träffas med en pil av Robin Hood och döms med ett bandage runt kroppen till livstids fängelse av kung Rikard.

I boken och de vuxna filmatiseringarna blir Rebecka utsatt för en häxprocess med varierande grad av absurditet. I boken och 1997 års TV-serie spelar ett brev som prior Aymer skickar till Brian och som Lucas de Beaumanoir läser och missförstår en avgörande roll i att väcka misstankarna. 1982 års långfilm förlorar därigenom mycket trovärdighet på att inte ha med prior Aymer.

Brian de Bois-Gilbert beter sig olika i boken, 1982 års långfilm och 1997 års TV-serie. I boken tiger han sig igenom hela domstolen. I långfilmen försöker han få Rebecka att omvända sig till kristendomen för att hon därigenom ska kunna bli benådad, samt nämner helt öppet att hon har rätt att begära avgörande genom tvekamp. I TV-serien står han helt och hållet på hennes sida under rättegången, och är rent av beredd att hjälpa henne att rymma utan honom efter den.

Lucas de Beaumanoir har olika inställning till avgörande genom tvekamp i boken, 1982 års långfilm och 1997 års TV-serie. I boken är han helt med på noterna. I långfilmen är han det också, plus att han i formaliteterna omkring den säger att det är i enlighet med tempelriddarnas ordensregler, så att det nästan låter som att det är Tempelherreorden som har uppfunnit denna form av gudsdom. I TV-serien är det däremot prins Johan som med hänvisning till engelsk lag tvingar Lucas de Beaumanoir att gå med på att låta hålla tvekampen.

Att budet om tvekampen når fram går till på olika sätt. I boken sänder Rebecka det enda icke illasinnade vittnet till sin far, som rider till Wilfred. I 1982 års långfilm får Brian en gästande johanniterriddare att gå med motsvarande bud till Isak. I 1997 års TV-serie hålls Isak själv fången i Tempelstow, men mutar en tempelväpnare att rymma med honom.

Det är möjligt att johanniterriddaren i långfilmen inte ska förställa en johanniterriddare, utan en tempelväpnare, men i så fall har filmskaparna tagit miste på hur ordensdräkterna såg ut. Johanniterriddaren är senare behjälplig i att stapla vet till bålet, vilket är ett lite underligt beteende hos en gäst som inte ens önskar fångens död.

I TV-serien utsätts Wilfred av Ivanhoe för ett bakhåll på vägen till Tempelstow, under vilket Gurth dör. Detta kompenserar i fråga om spänning för att Wilfred är mindre allvarligt än i boken och 1982 års långfilm.

Själva tvekampen slutar i boken med att Brian de Bois-Gilbert dör i en hjärtattack. I 1982 års långfilm har Brian en chans att vinna duellen, men avbryter sig och tittar på Rebecka. Antingen är det ett fritt val från Brians sida eller så är han verkligen extremt distraherad av att Rebecka står där bunden på en stor vedhög, men han förvarar sig inte när Wilfred dödar honom.

TV-serien avviker genom att tvekampen börjar utan några särskilda formaliteter. Efter en stunds strid, då Brian håller på att förlora i vilket fall som helst, accepterar han uttryckligen att Wilfred ska döda honom.

I boken avbryter Lucas de Beaumanoir duellen, när han tror att Brian ligger sårad och hjälplös. I både boken och 1982 års långfilm erkänner han Wilfred som segrare. I TV-serien från 1997 väntar han istället tills Wilfred har dödat den liggande Brian, och beordrar därefter att Wilfred ska dödas.

I boken och de båda vuxna filmatiseringarna intar Rikard Lejonhjärta Tempelstowe. I TV-serien innebär detta att han och hans män, inklusive Wamba, dramatiskt räddar livet på Wilfred av Ivanhoe. I boken och TV-serien blir sedan Albert Malvoisin dömd till döden. De andra tempelriddarna förvisas.

En anmärkningsvärd sak med 1997 års TV-serie är att både Lucas de Beaumanoir och Rebecka religionsfilosofiskt verkar stå anmärkningsvärt nära katharerna, en kättargrupp som vid den här tiden var mycket stor i södra Frankrike. Katharerna framhöll det själsliga framför det kroppsliga, och ansåg att kroppen var skapad av Djävulen.

I boken är det Brian de Bois-Gilbert som avviker från den religion som han officiellt bekänner sig till. Han tror nämligen inte på Himlen och Helvetet.

Övriga reflektioner del 1: Vem vill omvända judarna?

I boken: Brian de Bois-Gilbert vill gärna att Rebecka ska omvända sig i samma veva som hon ska bli hans älskarinna. Broder Tuck vill omvända Isak, med våld om så krävs. Rowena vill omvända Rebecka, eftersom hon tror att det skulle göra Rebecka lyckligare.

I 1982 års långfilm vill broder Tuck fortfarande omvända Isak, med våld om så krävs. Brian Gilbert vill att Rebecka ska omvända sig för att bli benådad av Lucas de Beaumanoir.

I 1997 års TV-serie är det Lucas de Beaumanoir som vill omvända både Isak och Rebecka. Han tvångsdöper Isak och planerar att bränna honom på bål för att han protesterar. Han erbjuder Rebecka att bli strypt istället för bränd, om hon omvänder sig och erkänner de trolldomsbrott hon är dömd för. Det är då han försäger sig om att han inte ens själv delar den katolska tro han försöker tvinga på judarna.

Lucas de Beaumanoir i TV-serien tror nämligen att det är Satan som har skapat kvinnokroppen. Det verkar alltså som att han är kathar! En underlig, extremt judehatande, misogyn kathar som på något vis har nästlat sig in i ledningen för en katolsk riddarorden. Samtidigt är han också snabb att kättarstämpla prins Johan, för att denne inte uttrycker tillbörlig respekt för påvens makt.

Annars var katharerna av förklarliga skäl skeptiska till påven, och de ansåg manskroppen vara lika depraverad som kvinnokroppen, medan själen som de hyllade sågs som i grunden könsneutral.

Lucas de Beaumanoir är alltså i 1997 års TV-serie en mycket underlig blandning av kathar och fanatisk katolik, men det är förmodligen inte en relevant analys i sammanhanget. Det relevanta är att han är en skurk utan tillstymmelse till välvilja.

År 1820 kunde man skildra att en godhjärtat jungfru ville omvända en judinna, år 1982 kunde man skildra att en komisk biperson på den goda sidan ville tvångsomvända en jude, men år 1997 är det bara en genomond kyrkoskurk som är intresserad av att omvända judar.

Övriga reflektioner del 2: Finns det magi i Ivanhoe?

I allmänhet tolkas varken boken eller dess filmatiseringar som att det förekommer magi, men någon tidigare recensent har tolkat Brians sviktande stridsvilja i slutet av 1982 års långfilm som att Rebecka faktiskt har förhäxat honom, och jag är inne på att det går att tolka boken som att vissa tjänare bokstavligen kan göra sig osynliga.

Övriga reflektioner del 3: Tjänares och skurkriddares död

1997 års TV-serie tar i mycket hög grad död på tjänare och skurkriddare:

* Rashid, Hamset och Abdallah blir dödade i Rotherwood; men i boken överlever minst en av dem belägringen av Torquilstone.

* Oswald blir halshuggen; i boken får man inte veta hur det går för honom och Hundibert.

* Maurice de Bracy blir mördad; i boken lyckas han lämna England.

* Valdemar Fitzurse blir skjuten genom halsen av en av sina medhjälpare efter sitt mordförsök på Rikard Lejonhjärta; i boken blir han landsförvisad av Rikard Lejonhjärta.

* Gurth blir dödat i ett bakhåll; i boken inträffar aldrig detta bakhåll, och Gurth lever som en fri man på slutet.

* Hubert blir mördad av prins Johan; i boken är han redan bortglömd.

Den tecknade barnfilmen sticker ut åt andra hållet, genom att Brian de Bois-Gilbert överlever. Denne blir dömd till livstids fängelse, vilket måste motsvara dödsdomen mot Filip Malvoisin och Albert Malvoisin i boken.

Övriga reflektioner del 4: Bra och dåligt

Både långfilmen från 1982 och barnfilmen av för mig okänt datum lider av det hos filmatiseringar så vanliga söndersammanfattningssyndromet. Barnfilmen är dessutom stelt tecknad och har en mycket hög frekvens pinsamt löjliga repliker.

TV-serien från 1997 har både tillfört saker och låtit saker gå förlorade i förhållande till boken. Jag tycker att både boken och TV-serien är bra, trots att båda har sina brister.