Aromrams dolk

[Linnea Sandquist]

Det här är en science fictionföljetong skriven direkt på forumet. En ramberättelse som utspelar sig längre fram i tiden finns i den här tråden:

https://oa-forum.se/board/viewtopic.php?f=94&t=84

Historien om Aromrams dolk är i korthet en rymdsaga om en magisk dolk bland överintelligenta och elaka djur, inte olika oss människor. Den fiktiva skribenten Rosa Zeratisva Bergström, även känd under arbetsnamnet Rymdfararen, inleder sin historieskrivning så här:

Anledningen till att jag skriver detta är dock inte i första hand att jag oroar mig över att allmänna arvsfonden eller, mindre sannolikt, mina inte alltför värdiga biologiska föräldrar ska lägga beslag på något arv. Anledningen är att jag vill berätta om historien om Aromrams dolk och planeterna Garrutivas och Exys undergång.

Garrutiva var alltså hemplanet till dirilerna och Exys var hemplanet till tenorinerna och ruggaterna, och det här hände för omkring 700 år sedan.

På Garrutiva regerade en kejsare som hade kommit upp ur Måneterklyftan. Måneterklyftan var Garrutivas ljuseterkälla, den heligaste platsen i kulten av gudinnan Zera och navet i dirilernas civilisation. Varje gång en kejsare dog kastade man ned kroppen i Måneterklyftan samt utsåg hundra tänkbara efterträdare, vanligen söner och sonsöner till den döde kejsaren. Dessa hoppade eller knuffades ned i Måneterklyftan. Detta ledde vanligen till att 99 prinsar dog och en klättrade upp och utsågs till kejsare, men det finns också fall där två överlevde och antingen utkämpade en episk envig om tronen eller regerade tillsammans, och fall där alla prinsarna dog så att världsrådet (ett råd utsett av kejsaren; bestod av höga militära befäl, höga präster, framstående vetenskapsmän och viktiga tekniker) såg sig tvungna att utse ytterligare hundra tronpretendenter.

Sedan de kommit igång med rymdfart utvann dirilerna också en massa ljuseter på Garrutivas måne, som en gång varit två månar som krockat med varandra, varpå en månflisa fullsmockad med ljuseter hade landat på Garrutiva och givit upphov till Måneterklyftan. Att det fanns stora öppna ljuseterkällor både på planeten och på månen, sedan dirilerna börjat hacka fram tidigare dolda ljuseterkällor på månen, ledde till att det skapades farliga spänningsfält. Japp, miljöförstöring helt enkelt.

På Exys regerade också ett kungahus. Där fanns det flera kungar och drottningar, i och med att det fanns dyrbara tekniker för att bromsa åldrandet så att man hade fyra eller mot slutet fem regerande kungapar från olika generationer. Tenorinerna och ruggaterna hade ingen sådan ljuseterkälla som Måneterklyftan, men däremot hade de kroppslig alstring av ljuseter, och ekonomin gick ihop genom att tenorinerna födde upp ruggater och i princip sög ut dem på livskraft.

Tenorinerna hade haft ett system med demokratiskt valda statsbildningar sammanbundna av diverse internationella organisationer och ett gemensamt bankväsende (känns det igen?), men deras världsbank hade kuppat till sig makten och börjat förtrycka tenorinerna så att de gjorde uppror. Rebellerna lyckades avsätta bankmagnaterna, men inte enas med varandra, så det blev ett långt kaotiskt inbördeskrig med postapokalyptiskt kaos. Sedan lyckades ett kungapar ena planeten, varefter Exys blev ett av de sex dominerande imperierna i Nedre Scutum Centaurus.

Det finns naturligtvis hur mycket fakta som helst att grotta ned sig i, varav mycket är mer eller mindre nödvändigt för att förklara vad som faktiskt hände. Dirilerna och tenorinerna hade helt olika lagstiftning för exempelvis äktenskap, arvsrätt och efternamn eller motsvarande. Dirilerna hade/har också en sedvänja där familjer samlar på sig ett stort antal dolkar som symboliserar olika personer eller relationer - ett system som skulle förtjäna att beskrivas mer ingående för att göra den här historien begriplig. Men samtidigt vill jag ju komma till saken någon gång.

En syster till Zeras överstepräst födde en son, och hon och hennes man skaffade fram en dolk som skulle tillhöra sonen, Aromram. På något vis övertalade Aronrams morsa hans morbror översteprästen att övertala Zera att välsigna dolken för att säkerställa att Aromram skulle få honor att gifta sig med. Men naturligtvis hade Zera och Aromrams morsa helt olika syften med det här välsignelsen.

Eftersom hon skriver i hemlighet på natten i ett häkte, hinner det inte bli något mer förrän det blir morgon, och där stannar tiden eftersom vi inte har kommit igång med onlinerollspelet. Och nu är det så att teatergruppen har en annan pjäs för sig utanför forumet, så allt kring Rosa Zeratisva Bergström är lagt på is.

Emellertid är kopplingen mellan historien om Aromrams dolk och historien om rättsfallet med det s.k. mordet på Delila Nötskal ganska svag. Historierna kan berättas oberoende av varandra, och till skillnad från historien om rättsfallet är historien om dolken helt min egen (även om den naturligtvis har femtioelva inspirationskällor).

Så i den här tråden kommer det att komma mera om diriler, tenoriner och liknande utomjordingar.

[Johannes Sandquist]

Vad spännande! Jättekul att du skriver ner den här historien Linnea.

[Linnea Sandquist]

Tack!

Det här inlägget beskriver några grundläggande premisser. Sedan kan jag förhoppningsvis komma igång med själva berättelsen.

Om ljuseter

Ljuseter är alltså den ultimata naturresursen som alla vill ha, och som man faktiskt måste ha för att kunna bygga upp ett rymdimperium i den här historien. Ljuseter fyller i princip samma funktion som kvintessens i TV-serien Voltron på Netflix: det kan användas som motsvarande elektricitet, fossila bränslen, till att bygga upp informationsteknik som i princip kan göra det möjligt att skicka ett meddelande genom en hel galax på bara något ögonblick samt som medicin och narkotika. I vissa lägen kan det också motsvara eller förklara rent andliga krafter.

Ljuseter är därmed en resurs som det krigas om och som ofta utvinns med metoder som förstör ekosystem och/eller på ett mycket direkt sätt plågar och i många fall dödar varelser. När ett rymdimperium ska undersöka om ett avlägset solsystem är värt att erövra/kolonisera, är bland det första man gör att scanna efter ljuseter. Vårt eget solsystem har lämnats ifred för att det bedöms ha "ingen/mycket lite" ljuseter.

Ljuseter är i vissa lägen läkande och livsförlängande, men ljuseterförgiftning kan också leda till döden eller till att man muterar till ett monster, ofta av vampyrtyp. Det finns också fall där honor i arter som normalt har sexuell fortplantning har blivit gravida genom att dricka ren ljuseter - ungar som kommit till på detta sätt har dock oftast dålig hälsa i en eller annan form.

Om de sju eller nio intelligenta arterna

I inledningsskedet har vi dirilerna som härskar över Garrutiva ("Land och hav" på dirilspråk), tenorinerna som härskar över Exys ("Jorden" på tenorinspråk), malpyorna som härskar över Atska-Lu ("Kristallvärlden", eftersom två viktiga ljuseterkällor är enorma kristaller som sitter vid polerna), olotimerna som härskar över Klost ("Sten" eller "Malm" på olotimspråk), blubeverna som härskar över Nemota ("Jorden" på blubevspråk), betralerna som härskar över Dokran ("Jorden" på betralspråk), och hukillorna som visserligen är lydfolk till betralerna men har ett visst självstyre på sin hemplanet Okvara ("Jorden" på hukillaspråk).

Dessa sju livsformer har ett erkännande som intelligenta varelser, vilket gör det på samtliga av sju nämnda himlakropparna finns relativt gott om folk som hävdar att samtliga av nämnda livsformer borde ha rättigheter.

Tenorinerna och malpyorna har även varsitt lydfolk som senare får erkännande om att vara intelligenta. Dessa lydfolk lever dock på samma planet som sitt herrefolk, och har levt i dess skugga som vildar eller tamdjur sedan den förindustriella eran.

Alla de här arterna har olika biologiska förutsättningar, vilket gör att alla inte är särskilt människolika i allt. Malpyorna, olotimerna och blubeverna har från oss kraftigt avvikande kroppsbyggnad. Dirilerna är mer benägna till polygami och tenorinerna är mer benägna till monogami - någonting som naturligtvis förstärks ytterligare genom kulturella normer. Blubeverna är hermafroditer, och hos betralerna har både hannar och honor varsitt bröst och varsin pungdjurspung. Ruggaterna, tenorinernas förtryckta lydfolk, kommunicerar med teckenspråk eftersom de inte har den variation i sina läten som krävs för att utveckla ett fullödigt talspråk.

Trots dessa skillnader har tenorinerna, betralerna och blubeverna anmärkningsvärda likheter i sin historia. Alla tre har haft system med demokratiskt valda statsbildningar sammanbundna av diverse internationella organisationer och ett gemensamt bankväsende, varefter deras respektive världsbank hade kuppat till sig makten och förtryckt folket, vilket lett till oroligheter, vilket dock lett till vitt skilda resultat:

Tenorinerna enades efter en tids svårt kaos under ett kungapar. Senare har styresskicket till följd av ökande livslängder ändrats så att flera kungapar, representerande olika generationer, samregerar. Som mest hinner det bli fem kungar och fem drottningar.

Betralerna fick aldrig någon stor revolution, eftersom banken dels lät behålla fler symboliska demokratiska institutioner, och framför allt genomförde reformer som lättade upp både det ekonomiska förtrycket och de politiska repressalierna.

Blubeverna gjorde en stor revolution men höll sig enade, och införde socialism med demokratiska och teknokratiska inslag. Den globala ekonomin på Nemota kom att skötas av en superdator.

Om dirilernas dolkar

Dirilernas traditionella dolkar är märkta med diabildstext som går att få fram på olika sätt med olika dolkar. På de primitivaste får man fram texten genom att trycka på en knapp längst bak på handtaget, på de mer tekniskt avancerade genom att med tankekraft övertala ett känsligt datorchips att visa en texten. Det finns experter som kan ändra eller utöka dessa texter. Texten beskriver vem som tillverkade dolken, vem som köpte den för att ge den till vem, vem som faktiskt gav den till vem, och om den personen eventuellt lämnade den vidare.

Dolkarna i fråga är i regel ganska stora. I händerna på en normalstor hona (hos dirilerna är hannarna i regel mycket större än honorna) kan en sådan dolk te sig mer som ett kort svärd. Dolkarna finns i både raka och krökta modeller. Särskilt dyrbara - och farliga i dolkdueller - är de med ljuseterhärdade klingor. Ljuseterklingor kan skära genom i stort sett vad som helst. Vissa ljusetertekniker kan även få dem att skjuta blixtar, vilket dock är livsfarligt även för användaren och dessutom tenderar att göra så att ljusetern i dolken tar slut efter en eller ett par blixtar.

En normalstor dirilfamilj har ofta en samling på ca 20 dolkar, som beroende på vem som har gett dolken till vem tillhör olika kategorier:

* Nästan alla vuxna hannar har en personlig dolk, som vanligen kommer från föräldrarna. Att ge bort sin personliga dolk innebär symboliskt att man erbjuder någon sitt liv, eventuellt med en förväntan om att också få beskydd för sitt liv. Om två hannar byter personlig dolk med varandra, kallas det för att de är dolkbröder. Att tappa bort sin personliga dolk är en skam.
* Det är vanligt att en dotter och hennes make får en dolk i hemgift från sina föräldrar när hon gifter sig.
* Det är också vanligt att brudens föräldrar får en dolk av brudgummen.
* Dessutom är det vanligt att brudgummen skaffar fram en gemensam dolk åt sig och bruden (s.k. bruddolk).
* När en ny hustru gifter in sig i ett polygamt hushåll, är det vanligt att det nygifta paret får ytterligare en dolk i välkomstgåva av övriga familjemedlemmar.
* Vid skilsmässa är det ofta förhandlingar om huruvida de gemensamma dolkarna ska behållas av hannen eller honan eller lämnas in till återvinning. Att bara kategoriskt kräva att få behålla så många dolkar som möjligt är inte kutym, utan man ska hänvisa till lokala traditioner där man bor eller där någon av parternas släkt härstammar från.
* Föräldrar skaffar ofta fram en dolk (s.k. arvdolk) vid varje unges födelse, som är föräldrarnas och ungens gemensamma egendom tills ungen får den som antingen personlig dolk eller hemgiftsdolk. Det händer också att ogifta honor ges ensamrätt till sin arvdolk, men detta är mindre vanligt. Om en hona ger bort sin arvdolk innebär det att hon väntar sig att bli beskyddad av mottagaren och att hon underförstått har lovat att inte gifta sig utan mottagarens tillstånd.
* Om man har fått någons personliga dolk eller arvdolk, är det inte lagligt att sälja eller ge vidare den hur som helst. Givaren ska få en chans att förtjäna att få tillbaka sin dolk.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Dolken och den första hustrun

Alltså, det var en gång på planeten Garrutiva en dirilhona vid namn Sarild som gick till sin bror Sarraz, som var överstepräst i kulten av ljuseterns gudinna Zera, och övertalade honom att försöka ordna så att hennes nyfödde son Aromram skulle få en välsignelse från gudinnan på sin arvdolk. Sarilds syfte var att sonen skulle bli gift i framtiden.

Till saken hör att en majoritet av hannarna aldrig ingick äktenskap, eftersom den utbredda polygamin gjorde att honorna skockades kring en minoritet av framgångsrika hannar, och att dolkdueller ofta spelade en roll för vilka som blev gifta.

Ordalydelsen i välsignelsen beslutades dock inte av Sarild, utan Sarraz försatte sig i trance för att få den direkt från Zera. Jag kan nämna på en gång, att så här skulle det aldrig ha kunnat gå till på något statligt departement på Exys, Dokran eller Nemota, där man i regel hade en mer vetenskaplig syn på saker och ting. Anledningen till att just Garr-u-Tiva-u-Skeja, dirilernas imperium, hade en sådan "primitiv" statsreligion var för att dess huvudplanet hade enats på ett mycket tidigt stadium i historien. I alla fall, så här löd välsignelsen:

Denna dolk kommer att rädda fyra jungfrur, som annars skulle dö obefruktade, och fyra barn som annars inte skulle komma att födas kommer att födas, som en gåva från Zera. Ta väl hand om dem, om du inte vill väcka gudinnans vrede!

Här ser vi alltså en varning, en potentiell förbannelse, som naturligtvis kommer att få betydelse senare.

Aromram växte upp och fick sin dolk. Sedan lärde han känna Ganri, en ung hona som blev misshandlad av sin styvfar Dibzik.

Ganris mor var död i en olycka som Ganri ansågs vara medskyldig till att ha orsakat. Dibzik hade fått för sig att det var Ganris plikt att gifta sig med honom när hon blev stor, och hade hotat med att döda henne om hon träffade någon annan hanne. De två honor som han redan var gift med gjorde ingenting för att skydda Ganri från Dibzik. Däremot hade Ganri en yngre halvsyster som skrev ett sms och varnade henne, när Dibzik fått reda på att hon var på träff med Aromram.

Så Aromram följde helt enkelt med Ganri hem och utmanade Dibzik på duell. Ganri flyttade in hos några tjejkompisar medan duellförberedelserna pågick. Sedan dödade Aromram Dibzik i duellen, och gifte sig med både Ganri och hennes styvmödrar.

"Faktaruta": Om dueller

Dolkdueller mellan hannar var alltså en vedertagen del av dirilernas kultur. Ibland slogs dirilerna enbart för att få besegra en ovän, men ofta fanns priser i form av pengar, statusföremål eller frivilliga "duellbrudar", alltså honor som ställde upp på att dejta segraren. För att vara lagliga måste duellerna bokas på särskilda duellarenor och registreras hos myndigheterna. De allra flesta dueller hade inte dödlig utgång, men dueller var ändå en vanlig dödsorsak bland dirilhannar.

Hannarna måste inte alltid vara ovänner för att duellera. Tvärtom var det vanligt med duellturneringar i samband med s.k. brudskådningspartaj; fester som anordnades av myndigheter, föreningar eller rika familjer. I ett brudskådningspartaj bjuder man in ett jämnt antal hannar och ett betydligt större antal ogifta honor. På ett brudskådningspartaj ska alla försöka imponera på alla, och syftet är att så många som möjligt av deltagarna ska gifta sig.

Denna våldsamma och könsrollsbetonade machokultur var förstås främmande för andra civilisationer, som t.ex. tenorineras civilisation på och runt Exys. Att slåss offentligt i samband med triangeldramer stämde inte med deras bild av hur man skulle uppföra sig i ett civiliserat samhälle.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Hur dolken kom i tenorinska händer

Det gick bra för Aromram. Han gjorde karriär i det militära, fick ytterligare fem hustrur varav två var adliga, och sammanlagt 14 ungar. Äktenskapet med Ganris styvmödrar slutade dock i skilsmässa. Med Ganri fick Aromram en dotter vid namn Tisva.

Aromram var officer i Garr-u-Tiva-u-Skejas rymdflotta när de diplomatiska förbindelserna med tenorinerna brakade samman fullständigt. Det hela rörde sig om en gränskonflikt. Alla de sex rymdimperierna befann sig i en expansionsfas, och näst efter Atska-Lu och Klost (som låg i samma solsystem och konstant riktade massförstörelsevapen mot varandra) var det Garrutiva och Exys som låg närmast varandra geografiskt. Att dirilerna och tenorinerna skulle börja kriga om närbelägna astronomiska fenomen hade aldrig varit direkt osannolikt, och det blev inte bättre av att Garrutivas kejsare symboliskt gjorde anspråk på hela universum.

I alla fall, det blev ett rymdkrig, och två enheter av rymdskepp satte igång att jaga varandra långt ut i rymden. Den ena leddes av Aromram. Den andra leddes av Trebor Aifal, en tenorinsk ädling vars hustru Tirona var född som prinsessa av Exys kungliga dynasti. Trebor hade också en minderårig dotter vid namn Deka och en hunu vid namn Yrrys. En hunu är ett slags litet, domesticerat rovdjur med ursprung från Exys, ungefär som en hund eller katt. Medan Tirona och Deka befann sig i relativ säkerhet hemma på Exys, var Yrrys med Trebor på rymdskeppet.

Efter några strider föll det sig så, att både Aromram och Trebor blev skeppsbrutna ända borta på Okvara, hukillornas planet. Detta innebar att Aromram, Trebor och deras soldater plötsligt hade ett gemensamt behov av att ta sig därifrån både utan att bli internerade av betralerna och hukillorna på Okvara och utan att ge Dokran krigsorsak mot både Exys och Garrutiva.

Alltså satte Aromram och Trebor igång att förhandla fram en lokal vapenvila och tillfällig samarbetspakt, med några hukillor som medlare. Den förseglades genom att båda gav varandra sin dyrbaraste ägodel: Aromram gav Trebor sin personliga dolk, som var välsignad av översteprästen Sarraz och gudinnan Zera och således kunde beskrivas som en helig dolk, och Trebor gav Aromram Yrrys, ett djur som var att betrakta som en familjemedlem i ett adligt hushåll och som således kunde beskrivas som ett heligt djur.

Genom detta samarbete lyckades dirilerna och tenorinerna faktiskt ta sig till internationellt vakuum. Tyvärr råkade Yrrys dö av något icke hunuvänligt ämne som fanns i Aromrams rymdskepp, och Trebor hävdade att Aromram hade lurat honom. Detta ledde till att striderna fortsatte något tidigare än de skulle ha gjort annars, att tenorinerna vann en smärre seger och att Aromram stupade i strid.

Senare har det hävdats, och Trebor har även medgivit, att Trebor lurade Aromram minst lika mycket som Aromram lurade Trebor. Yrrys skulle aldrig ha betraktats som ett heligt djur hemma på Exys, och dolken betingade förmodligen ett betydligt högre ekonomiskt värde än Yrrys, som utifrån det sättet att mäta för övrigt långt ifrån varit Trebors dyrbaraste ägodel.

Trebor skickade dolken till sin hustru och dotter hemma på Exys, och uttryckte en förhoppning om att Sarraz välsignelse skulle skydda Deka.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Trippelmonarkunionen grundas

Efter ett tag tröttnade tenorinernas fyra kungapar och dirilernas kejsare på att föra krig mot varandra, ungefär samtidigt som malpyornas kejsare bestämde sig för att medla. Bakgrunden var följande:

Som antytts hade tenorinerna, dirilerna och malpyorna auktoritära regimer som inte ens gjorde anspråk på att hålla något slags demokratiska val. Dessa regimer motiverade sin existens med religiösa eller kvasireligiösa resonemang kretsande kring ljuseter. Tenorinernas kungar och drottningar och dirilernas och malpyornas kejsare ansågs besitta magiska krafter, som i kejsarnas fall tillkommit genom särskilda prövningar. Hos tenorinerna handlade det snarare om att man avlade på vissa egenskaper: de var som bekant en art med en betydande naturlig kroppslig produktion av ljuseter, och vissa hade mer sådant än andra.

De flesta ruggater hade naturligtvis mer kroppslig ljuseter än några tenorinska kungligheter, men det gjorde ändå inte att de ansågs lämpade att styra.

Betralerna, olotimerna och blubeverna hade däremot demokratiska inslag i sina politiska system. Olotimerna och blubeverna hade dessutom socialistisk ekonomi, och betralerna hade utbredda idéer om universella rättigheter för intelligenta livsformer, och olotimerna hade allvarliga gränskonflikter med malpyorna.

Betralerna hade på sina planeter (ej medräknat Okvara) minoriteter av tenoriner, diriler, malpyor, olotimer, blubever och hukillor. Dessa minoriteter var ofta kritiska mot regimerna i sina tidigare hemvärldar. Inom den tenorinska minoriteten förekom det ruggaträttsaktivister, och det hände att de förde med sig och gömde ruggater på Dokran. Till att börja med hade myndigheterna på Dokran haft för vana att återföra "stulna" ruggater till Exys, men nu hade regimen plötsligt beslutat sig för att betrakta ruggaterna som en intelligent livsform, och att ruggater som kom till Dokran skulle ha rätt till politisk asyl. I befolkningsstatistiken ökade andelen icke-betraler i befolkningen från 1,43% till 1,55% över en natt.

Samtidigt gick olotimernas regim ut med att de erkände nölvoiderna, malpyornas lydfolk, som en intelligent livsform, och med beskyllningar om att malpyorna exploaterade nölvoiderna lika skoningslöst som tenorinerna exploaterade ruggaterna.

Betralernas, olotimernas och blubevernas politiska ledningar påbörjade omfattande diplomatiska förhandlingar, som på Exys och Atska-Lu uppfattades som synnerligen hotfulla.

Samtidigt blev dirilernas kejsare Miritas sjuk och fick en religiös uppenbarelse om att alla de sju intelligenta arterna i lika hög grad var Zeras skyddslingar. Detta gav honom vissa moraliska betänkligheter mot att fortsätta föra krig mot tenorinerna.

Alltså inleddes fredsförhandlingar mellan dirilerna och tenorinerna, med malpyor som medlare. Dessa förhandlingar försenades något av att kejsar Miritas dog. Världsrådet på Garrutiva utsåg i vanlig ordning 100 prinsar att kasta ned i Måneterklyftan. En av dem, Skejalodik, var minderårig, och hans betydligt äldre syster Avralin begärde att få hoppa ned i hans ställe. Avralin var gift och ofrivilligt barnlös och ansåg att Skejalodik var det närmaste ett barn hon hade. Världsrådet biföll Avralins begäran, och det har i efterhand spekulerats i att det kan ha berott på att flera av dess medlemmar hade ett horn i sidan till hennes make.

Som läsarna säkert redan förstått genom blotta omnämnandet av Avralin, var det hon som kom upp levande ur Måneterklyftan. Hon hävdade nu att alla diriler var hennes barn, och skilde sig från sin make eftersom hon inte ansåg att hon kunde vara gift med sin egen son.

Avralin fortsatte de förhandlingar som hennes far hade inlett, varvid Trippelmonarkunionen grundades och omgående gick i krig mot en allians mellan Dokran, Klost och Nemota.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Ett blodigt krig och en urspårad fest

Det krig som följde fick miljoner civila dödsoffer inom alla de nio intelligenta arterna, trots de omfattande kraftsköldar som fanns över alla tätbebyggda och/eller militärstrategiskt viktiga områden. De krigförande folken fick också tiotusentals militära dödsoffer, och det var också många varelser som utsattes för tortyr i krigsfångenskap.

Av namngivna figurer i den här historien var det dock endast en som fick sätta livet till: Trebor Aifal.

Trebors död gjorde hans hustru Tirona djupt deprimerad, vilket innebar att hon känslomässigt försummade Deka, ungen som nu stod som ägare till Aromrams dolk. Det är oklart i vilken mån detta kan förklara Dekas senare handlingar.

Krigets politiska slutresultat blev att Dokran, Klost och Nemota blev tvungna att underkasta sig Trippelmonarkunionen i interstellär politik, att malpyorna fick ta over de flesta av olotimernas gamla rymdbaser, att ruggater och nölvoider inte erkändes som intelligenta livsformer samt att Exys, Garrutiva och Atska-Lu fick dela på det styre som Dokran tidigare hade utövat över Okvara, inklusive på den regelbundna tributen i ljuseter.

De tre ungarna Skejalodik, Tisva och Deka växte upp på olika håll. Skejalodik gifte sig med Tisva och en annan hona.

Deka hade ännu inte uppnått myndig ålder när hon anordnade en vild fest, där hon och ett antal andra unga tenoriner drack ren ljuseter. Det slutade naturligtvis illa. Flera av ungdomarna dog. En ung hanne blev vampyr och attackerade Deka, som dödade honom med Aromrams dolk.

Senare kunde läkare konstatera att Deka förmodligen skulle ha dött av ljuseteröverdosen om det inte dels vore för att vampyren hade sugit åt sig ljuseter vid bettet, och dels för att Dekas livmoder sedan lyckats absorbera en stor del av den resterande överflödiga ljusetern under ägglossning. Det sistnämnda innebar att Deka nu väntade ett ljuseterbarn, men att hennes livmoder sannolikt skulle sluta fungera efter att barnet var fött.

Även om vampyren som det var nu de facto hade räddat Dekas liv, var det ändå så att han nästan säkert skulle ha dödat henne om hon inte hade huggit ihjäl honom med dolken, som nu alltså hade hållit hälften av sitt löfte: den hade räddat Ganri och låtit Tisva födas, och den hade räddat Deka och lät hennes dotter Karadne födas.

[Linnea Sandquist]

Berättelsen fortsätter: Triadskeppet och den mörka ljusetern

I krigets slutskede färdigställde Trippelmonarkunionen det senare legendariska Triadskeppet, som styrdes med ett slags gränssnitt mellan tre intelligenta varelser och tre superdatorer. Tanken var att det skulle köras av en diril, en tenorin och en malpya, men superdatorerna hade en programmering som var ganska flexibel i fråga om arttillhörighet men däremot ofta ratade föreslagna förare på andra grunder.

De första förarna var tre tidigare relativt obemärkta individer, som dock kom från de övre samhällsskikten. Tenorinen Logert hade den mest prestigefyllda platsen i mittskeppet, dirilen Raxak körde vänstra flygeln och malpyan Noris körde högra flygeln. Logert och Raxak var hannar, Noris var till att börja med hermafrodit men utvecklades snabbt till hanne.

Malpyorna hade en sådan livscykel, att de först var icke-binära ungar, sedan blev honor, sedan hermafroditer och sedan hannar.

Under tiden efter kriget blev det allt tydligare att i första hand Garrutiva, men också Atska-Lu, led av allvarliga ljuseterrelaterade miljöproblem. S.k. mörk ljuseter spred sig och orsakade skrämmande neurologiska sjukdomstillstånd, och allt fler domedagsprofeter varnade för att de båda planeterna riskerade att drabbas av en zombieapokalyps.

Måneterklyftan på Garrutiva växte på ett oroväckande sätt, och både Måneterklyftan och ljuseterkällorna på Garrutivas måne drabbades av farliga ljusetergejsrar, till följd av spänningsfält mellan ljuseterkällorna.

Det räknades ut, att om ljusetergejsrarna från planeten och månen blev för höga, kunde de bilda en sträng som i sin tur kunde skapa ett vitt hål med potential att bränna sönder hela Vintergatan för att sedan kollapsa till ett svart hål som kunde utgöra ett hot mot kringliggande galaxer och på sikt kanske rent av vända universums accelererande utvidgning till en stor krasch, som i bästa fall kunde leda till en ny stor smäll och nya galaxer med nya livsformer.

Kejsarinnan Avralin beslutade att Måneterklyftan och flertalet av ljuseterkällorna på månen måste slutas igen och området kring Måneterklyftan i möjligaste mån saneras. Med tanke på den omfattning katastrofen kunde tänkas få, var övriga civilisationer villiga att hjälpa till.

Triadskeppet spelade en viktig roll i tillslutandet av Måneterklyftan. Detta var en mycket farlig uppgift, vilket också ledde till att Raxak dog och Logert fick mycket allvarliga bestående men, men själva uppdraget genomfördes ändå framgångsrikt. Skeppet som sådant klarade sig också anmärkningsvärt bra, men så var det också ett superstarkt teknologiskt under med anspråk på att tåla i princip vad som helst.

Trots riskerna med Måneterklyftan var inte beslutet att tillsluta den alltigenom populärt. Den minskade tillgången till ljuseter innebar naturligtvis att dirilernas ekonomiska levnadsstandard försämrades, och dessutom innebar en frånvaro av Måneterklyftan att man inte skulle kunna utse en ny kejsare på det hävdvunna sättet efter Avralin. Beräkningarna som beslutet hade grundat sig på ifrågasattes, både om faran verkligen förelåg och om den i så fall kunde hejdas på det sättet.

Även utanför dirilernas civilisation fanns det folk som tyckte att de kosmiska krafterna hade kunnat få hållas. Visserligen skulle Garrutiva förmodligen ha gått under, resonerade de, men lika gärna som att förvandlas till ett aggressivt vitt hål kunde området förvandlas till ett ljuseterfält, från vilket de övriga civilisationerna hade kunnat hämta ljuseter.

Ett faktiskt befintligt ljuseterfält räddade, jämte tributen från Okvara, dirilernas civilisation från en fullständig ekonomisk bankrutt.

Ny förare för vänstra flygeln i Triadskeppet blev Roften, kronprins av Exys. Det dröjde längre innan man hittade en ersättare till Logert i mittskeppet.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": Äktenskapssystem

Garrutiva:

Det har redan framgått att en hanne kan gifta sig med flera honor bland dirilerna på Garrutiva, ingenting komplicerat i sig självt.

Vad som blir lite mer komplicerat att beskriva på svenska är de äktenskapsrelaterade avtal som kan slutas mellan honor och mellan bröder, mellan svågrar, mellan bror och syster och mellan svåger och svägerska. Många teoretiker hävdar att det var dessa förbindelser som gjorde att dirilerna, trots utbredd polygami och tillhörande våldsamma bråk mellan hannar om honor, kunde börja bygga samhällen under forntiden.

Par eller grupper om två till fem honor kan slå sig samman i ett slags partnerskap, till vilket en eller flera ogifta bröder till honorna också kan ansluta sig. Dessa syskongrupper kan klara sig själva, men söker oftast en gemensam make till honorna. Så länge avtalet är i kraft, kan ingen av honorna gifta sig om inte de andra honorna samtidigt gifter sig med samma hanne samt att denne accepterar bröderna som sina medhjälpare.

Medhjälparna har inte rätt att para sig med honorna, men de har del i vårdnaden om ungarna, som även arvstekniskt betraktas som medhjälparnas bröstarvingar, och i hushållets gemensamma försörjningsplikt gentemot alla sina medlemmar.

Om alfahannen sedan ska skaffa flera hustrur, kan dessa antingen inkorporeras i den redan befintliga familjen eller så kan han ingå ett annat äktenskap med dem och presidera över två hushåll. Sammantaget kan en framgångsrik hanne ha upp till tio hushåll med upp till tio honor vardera. Kejsare har ofta överskridit denna kvot.

Som medhjälpare i ett äktenskap kan, förutom honornas bröder, även hannarnas bröder figurera. I detta sammanhang räknas dolkbröder som likvärdiga med biologiska bröder. Vid ingående av äktenskap händer det att tänkta medhjälpare dumpas, men en stor andel av alla dirilska äktenskap har ändå medhjälpare.

Den typiska dirilfamiljen består av en familjefar och hans fyra fruar och åtta barn samt två manliga medhjälpare.

Det finns även fall där honor fått rollen som medhjälpare. Det vanligaste är när äktenskap ingås mellan honor och deras tidigare medhjälpare, varvid medhjälparens syster blir medhjälpare. Det finns även exempel på honor som av medicinska och psykosociala skäl "står utanför äktenskapsmarknadens förfogande" och som kan agera medhjälpare i syskons äktenskap på liknande villkor som hannarna.

Kejsarinnan Avralin anses ha haft en funktion liknande en äktenskaplig medhjälpare för sin bror Skejalodik och hans familj, även om detta aldrig blev formellt registrerat.

Exys:

Bland tenorinerna på Exys fanns tre sorters äktenskap: patrilinjära äktenskap, matrilinjära äktenskap och frikopplande äktenskap.

Ett patrilinjärt äktenskap innebar att både hannen och honan fick hannens efternamn och räknades som hannens föräldrars bröstarvingar, medan honan förlorade arvsrätten efter sina egna föräldrar. Ett patrilinjärt äktenskap krävde godkännande från hannens släkt.

Ett matrilinjärt äktenskap innebar att både hannen och honan fick honans efternamn och räknades som honans föräldrars bröstarvingar, medan hannen förlorade arvsrätten efter sina egna föräldrar. Ett matrilinjärt äktenskap krävde godkännande från honans släkt.

Ett frikopplande äktenskap innebar att båda preliminärt förlorade arvsrätten efter sina föräldrar, samt tog namn efter den av de trettiosju månaderna i den tenorinska kalendern då äktenskapet ingicks. Ett frikopplande äktenskap krävde inget godkännande från några släktingar, och kunde även ingås samkönat.

Ingen tenorin kunde vara gift med fler än en person samtidigt. Exys hade en relativt restriktiv skilsmässolagstiftning. Tenorinerna brukade också bli väldigt djupt fästa vid sina äkta hälfter, och änkestånd och separationer togs i allmänhet mycket hårt.

Dokran:

Äktenskapssystemet på Dokran var könsneutralt och innefattade förutom vanliga monogama äktenskap även kedjeäktenskap (A är gift med B, som är gift med både A och C, som är gift med både B och D, som är gift med både C och E, som är gift med D) och gruppäktenskap.

Så länge det endast var betralernas äktenskap som skulle registreras på Dokran begränsades storleken på gruppäktenskapen till högst fyra individer, men sedan höjdes antalsgränsen till tjugo för den dirilska minoritetens skull. Det diskuterades också att diriler skulle tillåtas gifta sig med sina syskon, men istället infördes rutiner som underlättade för alla att skriva testamenten.

[Linnea Sandquist]

"Faktaruta": "Muskelberg" och "sötnosar"

Muskelbergssyndromet och Sötnossyndromet är två diagnoser som förekommer bland dirilerna. Båda dessa innebär både fysiska och psykiska avvikelser från normalbefolkningen, och dessa kan ha både positiva och negativa sidor. Båda har negativ inverkan på fertiliteten. "Muskelbergen" är större till växten än normala diriler av samma kön, medan åtminstone hannar med Sötnossyndromet är mindre till växten än normala hannar.

"Muskelberg" har en högre myndighetsålder än normala diriler och "sötnosar" av samma kön (hannar har också högre myndighetsålder än honor, även om de sedan ofta respekteras mer såsom varandes myndiga sedan de väl blivit det). "Muskelberg" äter vanligen medicin för att motverka organförändringar som kan korta av deras livslängd betydligt.

Det finns belagt att en behandling med ljuseter kan få en mer permanent positiv effekt på dessa organförändringar, men den kan naturligtvis skapa mängder av biverkningar som kan vara minst lika farliga.

I den här berättelsen kommer det att refereras både till "muskelberg" och till "sötnosar". Ett av "muskelbergen" har redan introducerats i handlingen: Kejsarinnan Avralin.