OA Forum

Hej!

Hur ser ditt sociala umgänge ut. Har du kompisar/vänner med ett funktionshinder i din umgängeskrets eller umgås du lika mycket med (normalfungerande) kompisar, vänner?

Av mina två bästa närmaste vänner har en ett funktionshinder. I min kompiskrets har de funktionshinder, psykisk sjukdom och/eller lider av psykisk ohälsa.

Jag har svårt att umgås med personer som inte har ett funktionshinder. Det är något som har blivit mycket viktigt för mig.

Vänliga Hälsningar
Ruth_Elsa

Jag umgås helst enbart med andra autister. Jag tycker att NT (neurotypiska; icke-autister) brukar vara jättejobbiga. De tycker att jag inte vet hur man ska uppföra sig och jag tycker att de inte vet hur man ska uppföra sig, och de uttrycker sig på sätt som är som till för att missförstås. Alla autister är inte heller vettiga, men det är betydligt större chans att en autist är vettig än att en NT är det.

Om vi vore i majoritet vore det de som vore "personer med funktionshinder". Fast jag skulle väl vara det också i alla fall, eftersom jag har ADHD, men ändå.

Jag umgås också i princip bara med andra autister nu mera, även om det finns undantag. Jag behöver inte NT i mitt liv för socialt umgänge , men är det någon som vill umgås med mig och visar sig ge mer än vad personen ifråga tar så är det inte uteslutet att umgås med en sådan. Däremot gör jag mitt bästa för att inte söka NT-personers gillande. Det leder bara till ständig osäkerhet och slukar energi jag kan använda bättre.

Vad gäller andra neurodivergenta, som inte är autister, men inte heller NT så har man ju erfarenheten av ett avvikande funktionssätt gemensamt, vilket kan vara en fördel i kontakten.

Eftersom jag förutom aspergern har en synnedsättning känner jag mig väldigt ofta mer ensam i grupp än när jag är på egen hand.
Om jag ändå ska umgås med någon är gemensamma intressen, erfarenheter och/eller värderingar viktigare än funktionssätt.

Jag instämmer med dig Kim, intressen och erfarenhet är avgörande, men jag upplever i också att i kombination med intressen och erfarenhet en ökad förståelse och inställning hos någon som har erfarenhet utav eller själv har ett funktionshinder.

Vänliga Hälsningar,
Ruth_Elsa

KimTalman skrev: ↑sön jun 21, 2020 12:04 pm Eftersom jag förutom aspergern har en synnedsättning känner jag mig väldigt ofta mer ensam i grupp än när jag är på egen hand.
Om jag ändå ska umgås med någon är gemensamma intressen, erfarenheter och/eller värderingar viktigare än funktionssätt.

Sättet du uttrycker dig här väcker en annan intressant fråga hos mig. Nämligen om man föredrar att umgås i en grupp om flera eller med en person i taget. Jag tror att jag oftast föredrar det sistnämnda. Även om jag inte har någon synnedsättning som orsakar den typ av problem du måste hantera, så känner jag faktiskt igen upplevelsen av att känna sig mer ensam när man är i en grupp, än när man faktiskt är ensam. I en grupp där "alla andra" har mer gemensamt eller i vart fall synkar bättre ifråga om hur umgänget skall läggas upp kan man lätt känna sig utanför.

Om man gör saker på egenhand finns det ingenting att känna sig utanför så att säga, eller behöva anstränga sig för att hänga med i. Men det problemet tycker jag avhjälps bra med att själv utgöra 50 % av gruppen. Det vill säga bara umgås med en person i taget.

Jag kan inte umgås i grupp. Jag fungerar inte i en grupp. Är jag i ett grupp sammanhang backar jag, då är jag värdinnan som bjuder in eller så blir jag iakttagare.

Varma Hälsningar

Ruth_Elsa

De flesta av mina vänner genom tiderna är unika, en benämning som jag gärna använder för att framhäva det positiva i stället för de negativa aspekterna ett funktionshinder kan medföra. Jag har aldrig haft ett stort socialt nätverk, men jag umgicks ofta i grupp med flera andra när jag var yngre. Det var krogen eller fester på hemmaplan. Men helst av allt hade jag gärna haft en lugn filmkväll i stället. Men de flesta var mer intresserade av kroglivet, så det var antingen fest eller sitta hemma ensam.

Jag trivdes bäst i min ensamhet när jag kunde fokusera helhjärtat på mina intressen som var musikskapande och skrivande, men följde också med på fester för att i alla fall ha någon form av socialt umgänge. Inte för att jag behövde det, utan för att jag hade fått för mig att det borde vara så. På den tiden kände jag mig onormal i negativ bemärkelse och trodde att jag behövde vara som alla andra.

Ju äldre jag har blivit, desto mer har jag sökt ensamheten. Min vana i sociala sammanhang har dock gjort att jag kan hantera det också i viss mån. Så jag skulle kalla mig för en social ensamvarg. Det finns dock en stor skillnad för mig när det gäller att umgås med en grupp människor. Om det är NT-personer, blir jag så ofantligt trött, för jag måste lägga ner så mycket energi på att tolka dem och det är också ofta svårt att förmedla till dem vad jag vill säga.

Med autister eller åtminstone personer som på annat sätt är unika, behöver jag inte göra mig till och vi förstår varandra mycket bättre.

Om umgänget handlar om ett detaljerat ämne, som att sjunga tillsammans, bowla eller något annat som bara innebär att kommunicera om det specifika gemensamma intresset eller inga diskussioner överhuvudtaget, så beror min trivsel mer på gemensamma intressen och erfarenheter, än huruvida de är NT eller inte. Självklart måste det vara snälla och trevliga människor, oavsett om de är unika eller marionetter.

Intressant frågeställning Johannes och kul att vi funkar likadant där.
Om jag ska umgås är det helst en och en som gäller, oavsett funktionalitet.
Grupper blir tröttsamt, speciellt när det är ett gäng fladdriga NT-personer som måste hanteras.
I en grupp försöker jag ta ledarrollen men oftast så observerar jag utan att lägga mig i för mycket.

Ja ett sätt att förebygga att man hamnar utanför kan ju vara att ta ledarrollen.