Livet efter detta

[Linnea Sandquist]

Vad tror ni om själavandring, dödsriken och dylikt?

[KimTalman]

Som ateist tror jag inte alls på sådant överhuvudtaget.
One life one chance.
Låter rått och cyniskt men kan inte se det på annat sätt.
Sen får andra tro vad de vill, det lägger jag mig inte i, tro är något högst personligt.

[Linnea Sandquist]

Låter rått och cyniskt men kan inte se det på annat sätt.

Jag har svårt att se vad som är så oerhört rått och cyniskt med att tro att på universell annihilation. "Alla upphör att existera mentalt när deras hjärnor slutar fungera" är ju inte precis en orgie av cyniska och negativa påståenden. Visserligen brukar inte teorier om dödsriken och själavandring heller beskrivas i särskilt råa ordalag av sina anhängare, men åtminstone en del sådana teorier skulle gå lätt att översätta till en sådan jargong. Inte för att det vore helt lämpligt på ett sådant här forum.

Själv tror jag på liv efter detta, och kommer förmodligen att redogöra för den tron i ett senare inlägg i denna tråd.

[Linnea Sandquist]

Jag tror att man först - efter mer eller mindre vimsande runt dödsögonblicket - hamnar i en tull i Underjorden. Där kan man bli kvar under längre eller kortare tid beroende på faktorer som inte enbart har med ens personliga vandel att göra. I anslutning till tullstationen finns ett spa som på mer eller mindre goda grunder är ökänt som en våldsam plats. Spaet förestås av Hel och hennes sambo Satan.

När man blivit släppt från tullstationen kan endera två saker hända.

Den ena är att man blir inbjuden till ett strukturerat dödsrike tillhörande någon gudom som man tillbett under sitt liv. De som får sådana erbjudanden brukar inte tacka nej.

Det andra är att man som fri ande lär sig att navigera i en mångdimensionell andevärld, med platser som ligger mer eller mindre i anslutning till platser i den fysiska världen. Där kan man lära sig att spöka för de levande och/eller bygga ett andehus att bo i och/eller ställa sig i reinkarnationskön för att återfödas.

Jag tror att det finns andar som propagerar för att man ska återfödas, och som säkert drar en del floskler om andra chanser hit och andlig utveckling dit. De två substantiella skäl jag kan se till att nappa på ett sådant erbjudande är om man saknar de kroppsliga förnimmelserna från livet eller att man inte vill att andevärlden ska bli överbefolkad.

Jag föreställer återfödelse som någonting frivilligt. Att ta ifrån någon livet-mellan-liven måste ju trots allt vara mord, eller hur? Och det är knappast en förmildrande omständighet om det liv man tar hade kunnat fortgå i all evighet.

Jag föreställer mig inte att man får välja sina föräldrar, inte att återfödelse innebär belöning och straff enligt någon karmalag och inte att det egentligen finns någon genomtänkt plan för andlig utveckling genom återfödelsen.

[KimTalman]

Intressant syn på vad som händer efter döden.
Känns som en kombination av asatro, hinduism/buddhism och modern spiritism genomsyrat av en humanistisk syn på människan.
Min fråga är vad som händer en ateist enligt denna modell? Kommer han/hon/hen direkt att hamna i andevärlden enligt scenario två?

[KimTalman]

Låter rått och cyniskt men kan inte se det på annat sätt.

Jag har svårt att se vad som är så oerhört rått och cyniskt med att tro att på universell annihilation. "Alla upphör att existera mentalt när deras hjärnor slutar fungera" är ju inte precis en orgie av cyniska och negativa påståenden. Visserligen brukar inte teorier om dödsriken och själavandring heller beskrivas i särskilt råa ordalag av sina anhängare, men åtminstone en del sådana teorier skulle gå lätt att översätta till en sådan jargong. Inte för att det vore helt lämpligt på ett sådant här forum.

Själv tror jag på liv efter detta, och kommer förmodligen att redogöra för den tron i ett senare inlägg i denna tråd.

Egentligen ingenting.
Enligt mig är det mer cyniskt att tro på himmel och helvete eller någon form av karma enligt gammaldags religiös modell eller kristo-buddhistisk new age.
Den senare har ju dock dränkt in detta samhälle i sina värderingar och menar att alla som inte delar dem, i synnerhet inte ateister som mig, är fasansfullt negativa, elitistiska och cyniska.
Så är väl färgad av det då jag bl.a. haft ett par ex-flickvänner som i olika grad anammat denna destruktiva livsfilosofi.

[Linnea Sandquist]

Min fråga är vad som händer en ateist enligt denna modell? Kommer han/hon/hen direkt att hamna i andevärlden enligt scenario två?

Det är vad jag föreställer mig, ja.

Fast helt "direkt" är det ju inte. Ateisterna går ju genom tullen i Underjorden precis som alla andra.

[Linnea Sandquist]

Känns som en kombination av asatro, hinduism/buddhism och modern spiritism genomsyrat av en humanistisk syn på människan.
Min fråga är vad som händer en ateist enligt denna modell? Kommer han/hon/hen direkt att hamna i andevärlden enligt scenario två?

Enligt mig är det mer cyniskt att tro på himmel och helvete eller någon form av karma enligt gammaldags religiös modell eller kristo-buddhistisk new age.
Den senare har ju dock dränkt in detta samhälle i sina värderingar och menar att alla som inte delar dem, i synnerhet inte ateister som mig, är fasansfullt negativa, elitistiska och cyniska.
Så är väl färgad av det då jag bl.a. haft ett par ex-flickvänner som i olika grad anammat denna destruktiva livsfilosofi.

Man kanske lättare blir som du upplever som humanistisk, om man inte själv identifierar sig som humanistisk, än om man identifierar sig som humanistisk?

Jag menar, modern kristo-buddhistisk new age brukar identifiera sig väldigt starkt som humanistisk. Jag, å andra sidan, tycker att mänskligheten är rätt överskattad när det kommer till moral och liknande.

[KimTalman]

Håller med dig Linnéa, de som slår sig för bröstet och säger att de är humanister är oftast de mest elaka människor.
Överhuvudtaget har jag svårt för moralpoliser då de nästan alltid har något att dölja, detta oavsett ideologi eller trosuppfattning.

[Linnea Sandquist]

Jag har funderat fram och tillbaka en del på om jag ska starta en ny tråd om "ljus" och "mörker" i livsåskådningssammanhang eller försöka föra ett resonemang om det här i den här tråden.

Som framgått i tråden om Lex Diabolis Universalis, är både jag och Kim Talman "mörka" i vår världsbild och människosyn. Någon tydlig anhängare av en "ljus" världsbild och människosyn har hittills inte framträtt i livsåskådningsdiskussionerna här i OA-forum.

Att vara "mörk", "ljus" eller kanske mer än någonting annat "svartvit" innebär att man har olika bildliga glasögon - eller kanske snarare olika bildliga ögonceller och hjärnsynceller, med tanke på hur djupt grundläggande det här är för ens upplevelse av verkligheten. Detta innebär helt olika förutsättningar för om man tolkar ett uttalande som gott, ont, sympatiskt, elakt, cyniskt, korkat, intelligent osv., vilket också påverkar vad man uppfattar som rimligt, orimligt, rättvist eller orättvist i en teori om reinkarnation, dödsriken och/eller annihilation.

Har man t.ex. en väldigt svartvit livsfilosofi, kommer en föreställning om "Himmel & Helvete" i dess klassiska kristna eller muslimska snitt att kunna te sig lockande. Det innebär väl en chans att absolut rättvisa äntligen kommer att skipas? Jag är ganska "svartvit", men eftersom jag dels också är "mörk" och dels helt enkelt har något slags mental allergi mot de andliga vibbar som brukar finnas i kyrkor, har jag en del invändningar mot en sådan "rättvisa".

Den förutsätter en stor supermäktig gud (alternativt en stor supermäktig samstämmig grupp av gudomliga väsen) som ska ha resurser att verkställa denna eviga rättvisa med ofattbara belöningar och lika ofattbara eviga straff. Och, för att det ska bli rättvisa och inte bara en kosmisk mardröm som är om möjligt ännu värre än den här jämmerdalen, krävs det att den gudomlige domaren är alltigenom rättvis.

Och då fastnar man genast i teodicéproblemet. Någon som har makt att upprätthålla ett evigt lyckorike och en evig tortyrkammare, skulle också ha makt att stoppa Münchhausen by proxy och annan ondska. Och vad förtjänar någon som hade kunnat stoppa ett fall av Münchhausen by proxy men inte gjorde det? Ja, inte att vara centrum för någon himmelsk salighet i alla fall!

Och även om vi bortser från att Gud enligt denna teologiska modell är passivt medskyldig till all världens ondska, vad skulle det göra med ett väsen att ha eller tro sig ha den absoluta makten att utifrån sina egna bedömningar av rätt och fel belöna eller bestraffa miljarder själar i all evighet? Om detta väsen är det minsta människolikt till sin karaktär, skulle det utveckla en kolossal narcissism.

Och mycket riktigt, i traditionell kristendom och islam är det absolut viktigaste kriteriet för att komma till Himlen eller Paradiset att man ska dyrka den stora supermäktiga guden (och då även göra det på åtminstone någotsånär rätt sätt). Vad man gör och inte gör i förhållande till andra människor, djur och natur blir en bisak, och även där blir den högsta prioriteringen inte hur ens handlingar påverkade medmänniskor och andra levande varelser, utan vad den stora supermäktiga guden tyckte var trevligt resp. äckligt att titta på.

Har man en ljus livsfilosofi, så anser man att människor har en enorm andlig och moralisk utvecklingspotential, samtidigt som det faller sig naturligt för en att trivialisera ondska och lidande. Då förefaller det fullständigt rimligt att tänka sig att man återföds gång på gång för att lära sig medkänsla, kärlek och allt-som-är-bra, att man väljer sina föräldrar och då ändå väljer föräldrar som man själv misshandlade som barn i det förra livet efter att de misshandlade en i det förrförra livet, och att detta till slut leder till att alla (många liv senare) sammanstrålar i ett perfekt paradis, som perfekta varelser, som alla älskar varandra och lever i frid och fröjd.

Det är också i detta ljus som man får se att vissa spiritister tror att välvilliga skyddsandar kan knuffa ut själar till ett nästa liv. "Livet är en gåva - njut och lär! Även om det naturligtvis är trevligt här i andevärlden, så måste man faktiskt lämna sin Comfort zoon ibland för att utvecklas."

Har man en mörk livsfilosofi, är det omöjligt att ha en sådan total tillit för vare sig en stor supermäktig gud eller mänskligheten. Eftersom världen är ond, kan man kanske tro på de mer praktiska aspekterna av en teologi anpassad för personer med ljus eller väldigt svartvit livsfilosofi, men i så fall leder detta endast till ångest inför döden med efterföljande helvete eller hemska återfödelser.

Då blir det "humana" någonting betydligt grådaskigare än de paradis som endast kan finnas till priset av en risk för sin raka motsats.